Själv har jag läst juridik och inom EU finns det till exempel 60 000 sidor bestämmelser om karamelltillverkning enligt föreläsaren jag hade vid Uppsala universitet. Och juridik är inte ens en vetenskap.
Läs mer under annonsen: Världen står inför mycket problem. Det senaste problemet som har fått mycket fokus är den finansiella krisen, men andra tycker om den eftersom den hjälper till att mildra andra problem som den ekologiska katastrof som vi går emot på grund av vårt förhållningsätt till naturen. Socialt och politiskt så har vi också mer än lovligt med problem för att inte tala om emotionellt och mentalt.
Specialisering i all ära, men hur mycket kan den humanistiska vetenskapen användas om den inte integreras? Går en vetenskap att användas om den inte sätts i sitt sammanhang? Har den nuvarande akademiska strukturen någon som helst grund för sin existens som inte enbart bygger på traditionens makt? En professor som föreläste för mig på en kurs där det moderna samhället synades i fogarna jämförde ett vetenskapligt område med en bakgård och vetenskapsmännen med grodor som satt och kväkte på sin egen bakgård utan att ha någon som helst aning om vad de andra kväker om.
Jag vet som alla andra hur viktigt det är för de vetenskapliga upptäckterna på olika områden att vi har många som specialiserar sig på olika områden. Om vi inte skulle haft specialiserade biomedicinska forskare skulle vi knappast ha haft den medicinska utveckling som vi har haft och om vi inte skulle ha specialiserade fysiker och matematiker så skulle vi knappast ha kommit särskilt långt inom de tekniska områdena. Detta trots att många framstående forskare genom tiderna varit så kallade universalgenier som har varit ledande inom massor av forskningsområden för att nämna några så känner väl de flesta till Leonardo da Vinci och kanske även G W Leibniz. Detta var länge sedan enligt våra mått mätt. Leibniz har kallats för det sista universalgeniet och han dog 1716. Nu är den samlade kunskapsmängden allt för stor för att en person ska kunna göra vetenskapliga framsteg inom de flesta områden. Alla som sätter igång att fördjupa sig inom ett område märker snart att det finns nästan hur mycket som helst att lära sig. Själv har jag läst juridik och inom EU finns det till exempel 60 000 sidor bestämmelser om karamelltillverkning enligt föreläsaren jag hade vid Uppsala universitet. Och juridik är inte ens en vetenskap.
Vad som dock är möjligt och behövligt för att kunna komma vidare och börja kunna få en tillämpning av all den kunskap som finns inom de olika områdena är att börja väva ihop den kunskapsväv som vi nu har så många olika stycken av. Om de olika delarna kan vävas ihop så har vi förmodligen mycket mer kunskap än vad vi någonsin kommer att behöva för att leva ett underbart liv. Vi måste bara komma ihåg att vetenskaperna är till för att få våra liv att fungera bättre och inte för sin egen skull eller för den ekonomiska tillväxtens skull. Vi måste börja se och acceptera att våra indelningar i olika discipliner inte har med verkligheten att göra utan endast våra försök att teoretisera över vår bild av den. Det kanske förenklar att se världen som bestående av en massa olika områden, men det förvirrar bara när vi försöker lösa komplexa problem. Psykologi, samhällsvetenskap, sociologi, historia, filosofi, juridik och alla andra fält inom humaniora måste förstås tillsammans för att det ska kunna användas på bästa sätt. Annars får vi bara ett slutet system som helt saknar relevans utanför akademien. Visserligen är det svårt att förstå helheten, men utan en helhetsbild så kommer vi famla i mörker när vi ska tillämpa vår kunskap. Vi har så mycket luckor för vår kunskap så att vi inte kan hitta något som är ens i närheten av vettigt.
För att illustrera vad jag menar med faran av att bara se en liten del kan jag berätta om ett fall i verkliga livet. En person ansvarig för att sänka dödsoffren i trafiken tillsattes för att se över regleringen om dubbdäck och kom fram till att dödsfallen skulle minska om dubbdäck blev ett måste. Nu fanns det dock annan forskning som visade att dubbdäck slet loss massor av farliga ämnen från vägarna och att de ämnena orsakade mycket mer dödsfall genom cancer än vad som skulle räddas genom kravet på dubbdäck. När kvinnan ansvarig för trafiken blev upplyst om det sa hon bara att det spelar ingen roll, jag är ansvarig för att sänka dödsfallen i trafiken och om människor dör i cancer är inte mitt problem. Vad jag försöker säga är att vi måste vidga våra vyer och försöka se helheten om vi har någon vilja att komma någonstans och inte bara försöka skapa en bra statistik över vårt ansvarsområde annars kommer vi snart alla dö av allt det som vår smala perception inte ser.
Åke Askensten
