kropp & själ

80-talist, ja visst!

KROPP & SJÄL	80-talist, ja visst!	Betyg:
	Sofia Larsson
351 läsare	27 okt 2008 kl. 07.36

Läs mer under annonsen:

Vi slog in våra skolböcker i alla möjliga skydd för att behandla dem med omtanke. Matteboken fick Nalle Puh-omslag, skrivboken fick ett helt blått och läseboken fick, hör och häpna, ett genomskinligt omslag. Detta skulle givetvis smyckas med en del klistermärken. I princip hela skolgången var det så här. Nästan. På gymnasiet blev man ju ganska förvånad över att aldrig behöva klä en bok, men då snackar vi också om 2000-talet.

Förut lekte man med sina kompisar. Vi hängde med våra polare. Leka gjorde man när man liten, under skolväxten så var det "hänga med polarna". Det kunde till och med bli missförstånd av en förälder ibland. Till den grad att en mamma berättade för sin dotter att vi absolut inte fick hänga i deras fina träd. Hänga i träden? Hallå, vi skulle ju bara chilla på rummet. Hänga, ni vet.

Vi blev bästa vänner med tuggummin för 50 ören. Vi har lärt oss att räkna genom att räkna antalet PET-flaskor som behövde pantas för att köpa 100 stycken 50-örestuggummi. Sen stod vi där i affären och plockade på oss tuggummin, och hela tiden fick vi hålla koll på hur många vi hade tagit och vad det skulle kosta. Därefter tävlade vi om vi som kunde gjorde störst bubbla.

Vi fick hjälpa läraren att trycka på play. Lärare av den äldre generationen visste inte riktigt hur man fick i gång videoapparaten och sådana nymodigheter. Förhoppningsvis har denna generation gått i pension nu. Klarar de inte av en video klarar de inte dagens skolutrustning: DVD, PowerPoint och laptops. Overhead-apparaten håller på att dö ut i våra skolor, halvt i alla fall.

Vi trodde vi skulle bli rika på våra spelkulor och hockeykort. Vi spelade kulor på rasterna, och spelade bort en jumbo trea plus tre små kulor mot en jumbo femma. Ja, kulorna hade ju benämningar. Vi vann, och trodde vi var coola för att vi hade fler kulor än kompisen.
Ishockeykort kunde man ofta köpa fem-pack för 20 kronor. Idag förstår jag inte meningen, men då hade ju alla hockeykort. Även tjejerna, så klart att jag också skulle ha det. Jag ville helst ha kort med Mighty Ducks, de hade så fin lila hockeydress!

Vi tillhör även den generation som har matats med att man ska slå 112 i stället för 90 000, vilket är bra. Det var både en och två nollor för mycket i detta förra numret. 112, lätt att slå. Genialt tänkt!

Det finns alltså glimtar i mitt liv trots att jag inte fick uppleva gyllene skor med Herreys i Melodifestivalen, Susanne Lanefelt med gymnastik i tv-rutan eller axelvaddarna och pudelfrisyren när jag går ut och partajar. Samtidigt är jag ganska glad över att kunna sitta här och spekulera i vad mina förhoppningsvis framtida barn kan skriva om när de är i min ålder, om hur deras generation växt upp. Förmodligen kommer de att se ut som frågetecken när jag berättar om spelkulor, ishockeykort, videoapparater och 90 000 - vad är det liksom?