media

Aftonbladet i kris

MEDIA	Aftonbladet i kris	Betyg:
	Lars Nilsson
692 läsare	21 nov 2007 kl. 17.56

Läs mer under annonsen:

Nu är det förvisso inte första gången Aftonbladet varit i kris. Håller vi oss bara till efterkrigstiden har tidningen flera gånger varit på fallrepet. Redan med Ivar Krugers köp av tidningen 1929 inleddes en nedgångsperiod. På flera sätt. Krugers plan var att bygga upp ett tidningsmonopol efter engelsk förebild och som kunde komplettera hans tändsticksmonopol.

Nu blev det inte så utan några år efter hans död tog brodern Torsten över ledningen och omvandlade successivt tidningen till nazivänlig pamflett som den var under hela kriget.

1956 lyckades Torsten Kruger, på ett närmast tragikomiskt sätt, lura skjortan av LO-pamparna, som i samråd med partiet, fått för sig att bryta den kapitalistiska dominansen i tidningssverige. Efter LO: s köp av Aftonbladet inleddes en vänsterepok i tidningens historia som kulminerade på 60- och 70-talen då delar av bokstavsvänstern, till inte minst LO: s ilska, fick härja fritt på redaktionen. LO:s maktlöshet mot journalistkåren under den här tiden är ett bra exempel på hur lite ägarmakten, även i dagsläget, kan påverka våra dagstidningar. En vanlig vänstermyt är annars att familjen Bonnier mfl ägnar dagarna åt att lusläsa och ändra i journalisternas texter.

Under 70-talet dalade sålunda upplagan och i början av 1980-talet var Aftonbladets utgivning hotad av en usel ekonomi och sjunkande upplaga. I mitten av 80-talet vände dock nedgången och under ledning av den skicklige tidningsmakaren och chefredaktören, Thorbjörn Larsson, försvann det mesta av den särpräglade politiska nyhetsvärderingen, som kännetecknat tidningen under så många år. 1996 kunde också Larsson i triumf meddela att man för första gången slog Expressen i upplaga.

Samma år såldes tidningen till det norska Schibstedt.

Aftonbladet har därefter under flera år varit en vinstmaskin. Men inte nu längre. Nu är det förluster som gäller för koncernen. Satsningar på gratistidningen Punkt SE har hittills kostat över 200 Milj kr och TV-kanalen TV 7 har redovisar en förlust på 70 Milj under tre kvartal 2007.

Papperstidningen går fortfarande med vinst, även om den i likhet med upplagan, sjunker oroväckande snabbt. Problemet tycks vara att koncernledningen drabbats av storhetsvansinne med startande av gratistidningar och TV-kanaler under den tid papperstidningen gjorde betydande vinster. Det riskerar nu tidningens framtid.

Journalistiskt har Aftonbladet också gått ned sig de senaste åren. Lars Adaktusson skriver i Svd idag en artikel i frågan där han allmänt beskriver kvällspressen på bla följande sätt.

"I spåren av såpajournalistiken och löpsedelsträsket tycks begrepp som omdöme och publicistiskt ansvar ha städats undan".

Som exempel tar han upp när Aftonbladets över nio sidor rapporterade om planerna på att mörda Filippa Reinfeldt. Aftonbladet kokade ihop en story där det senare påvisade att det inte fanns någon förundersökning, inget anhållande, ingen husrannsakan gjord där man hittade mordplaner, eller transport med specialutbildad polis med svarta luvor och förstärkningsvapen, vilket Aftonbladet skrev.

Det Adaktusson dock inte skriver, är att övrig media, utan egen kontroll köpte hela lögnsoppan och dånande på i samma spår.

Själv sitter jag idag och tittar igenom Aftonbladet. På sidan 28 och sidan 49, har man i slapphetens tecken tryckt samma nyhet. Det gäller skådespelaren De Niro och att han stämmer ett konstgalleri. Båda artiklarna, skrivna av skilda reportrar, har liknande innehåll och är båda försedda med foto av De Niro.

På sidan 14 idag finns en artikel som också illustrerar den "nya journalistiken". I gårdagens Aftonblad beklagade sig kolumnisten Anders Westgårdh över Vecko-Revyns koncentration på sexhets och snusktips till unga flickor (det verkar som inte läst sin egen tidning, men ändå). Idag låter han dottern, Alice Westgårdh 18 år, skriva en kommentar till farsans artikel, som hon sågar.

Det skall bli intressant att följa Aftonbladets fortsatta journalistiska degenerering och ekonomiska storhetsvansinne. Någon förändring är säkert inte i sikte förrän konkursen står för dörren. Så har det varit förr och så blir nog även nu.