Läs mer under annonsen: Idag träffade jag en kille som är 16 år gammal. Han berättade för mig om sin panikångest, att han legat hemma de två senaste veckorna och mått mycket dåligt. Han är en av många i ung ålder som jag råkat den senaste tiden med samma syndrom. Varför har det blivit så vanligt bland de unga? När jag fick mitt första panikanfall i 15 års ålder, 1978, så bemöttes jag av en förundrad läkarkår som sa att det var ytterst ovanligt att så unga människór råkade ut för just detta och man var lite oviss i hur man skulle förfara med mig.
Vad exakt kan det vara som gjort att det krupit ner i åldrarna? Det måste gå att hiytta ett samband, kan det vara att föräldrar i allt för stor utsträckning försökt att bli kompisar istället för föräldrar med sina barn? Kan det vara så att trots att föräldrarna var hårdare förr så kände barnen att vad som än händer så är mina föräldrar en otroligt stor trygghet och de finns där alltid för mig? Kan det vara på grund av alla skilsmässor? Kan det vara på grund av att de folkvalda medborgarna som ska vara föredömliga politiker allt oftare idag visar sig vara sluga finansplanerare som ser till sitt eget och inte folkets bästa i stort? Allt oftare pryder våra politiker löpsedlarna, och uttrycket folkkär politiker verkar ha försvunnit? Finns det sådana längre eller kan vi radera det ordet? Känner barnen att vi vuxna inte heller känner trygghet gentemot de som styr vårt samhälle och att vår oro ger sig utryck i deras?
Vad har skolan för del i det? Är den mycket sämre än på 70-talet? Hur ser barnen på lärare idag och hur ser vi vuxna föräldrar på lärare? Hur avspeglar sig det i barnen?
Hur ser ungdomar på polisen idag? Vad är en polis i ungdomars ögon?
Är det den krassa ekonomin som avspeglar sig i våra barn? Idag skulle det bli panik om inte lönen kom exakt den dagen den ska, på 70-talet vet jag att de flestas föräldrar hade besparingar som de hade kunnat ta till om det t ex blev ekonomiska bekymmer av något slag. Har vi börjat konsumera så mycket och så dyrt vad gäller bilar och boende samt annan lyx, att vi blivit av med en ekonomiska trygghet som fanns förr?
Är det de allt oftare återkommande konspirationsteorierna som ligger bakom? De om allt från mordet på Olof Palme till 9/11 och andra terroristdåd, där man i allt högre grad har börjat misstro de styrande i demokratiska länder? Kan allt detta ge våra ungdomar panikångestanfall eller var i helsicke ska vi hitta svaret? Barnen mår allt sämre och vi måste hitta varför. Det är vår plikt att se till att pengar styrs dit av de styrande, så att vi får välmående barn. Vi behöver svar på många frågor och under tiden finns en ansträngd budget inom kommuner som knappt tillåter att vi rikter mer hjälp åt unga. Varför? Förstår vi inte att framtidsproblemen kommer att vara mycket stora och lidandet likaså om vi fortsätter så?
Unga som inte klarar av att läsa vidare i gymnasiet hamnar helt utanför. Ge dom i alla fall lärlingsplatser, för det är väl ingen nyhet att vissa människor som inte är teoretiskt lagda kan vara mycket praktiskt lagda? Har ni sett hur de drar runt på stan, dom som inte klarade grundskolan? Och vet ni hur lite det finns att erbjuda dom innan de fyllt 20?
De har oftast inte råd till ett körkort vilket kunde ge dom en fot in i arbetslivet. Och något så enkelt som ett truckkort, vilket nästan alltid ger jobb idag, ger man inte från arbetsförmedlingens sida om inte ett jobb garanteras. Hur tusan ska det gå till?
Jag måste fundera vidare på allt detta. Ville bara få igång andra att göra detsamma, för just nu har många tonåringar svårt att somna eftersom de är rädda för att få en panikattack. Och även om inte många föräldrar tror det så behöver även en 16 åring kramar.
Angus Liddell, 44 årig gift tvåbarnsfar med mycket livserfarenhet
Lars Nilsson
