Om arbetsdelningens verkningsgrad är avsevärt mindre än 1 i en globalt sluten ekonomi, så innebär det ofrivilligt arbets-(givar-)löshet någonstans i världen.
Läs mer under annonsen: I min förra artikel skriver jag att människor med medelinkomst eller mindre måste arbeta 4 - 5 ggr längre tid än den viktade tid som "matkorgen" eller bostaden kräver för att produceras, distribueras, underhållas och förvaltas (!). Och det är kanske 60 - 80 % av medborgarna som måste arbeta så mycket längre tid för att betala för sina basala behov. Men vem är det då som skall kunna betala för dessa extra timmar som uppenbarligen inte efterfrågas (!).
Välfärdsstaten Sverige har löst det genom att tvångsbeskatta arbetet och dessutom införa arbetsgivaravgifter som ytterligare belastar arbetskostnaderna och därmed ökar priserna. Dessutom lägger staten moms på konsumtionen. Dessa pengar används då bl.a. för vård, skola, omsorg, rättsbeskydd, försäkringar, infrastruktur och andra institutionella verksamheter. Därmed kan kanske hälften av extratimmarna ge betalat arbete till kanske 30 - 40 %.
På så sätt kan kanske verkningsgraden öka från 0,25 till 0,5 men i den globala ekonomin - enligt svensk välfärdsmodell - så är det ändå ca 50 % som ovillkorligen är utan arbete och utan försörjning enligt nuvarande marknadsstruktur. Och som därmed är helt beroende av någon form av gåvoekonomi eller hänvisade till svält och död.
Ur ett logiskt perspektiv är det obegripligt och helt sanslöst att all världen ekonomi är uppbyggt kring penningsystem som är helt ohållbart. Att det över huvud taget fungerar år efter år är förstås att människornas anpassningsförmåga när det gäller överlevnad är helt makalös.
Om någon anser att jag sysslar med ad hoc - hypoteser så är det upp till vederbörande att påvisa detta. Det vore intressant om någon åtminstone ville påtala om man tycker så.
Uno Hansson, Pensionerad konstruktör och idémakare
Åke Askensten
