Svetten rann och det klibbade under melonbrösten. Tungan hängde vid hakan för varje steg jag tog. Med ena handen på väggen och den andra under magen gick jag sakta framåt som ett urverk, vaggandes.
Läs mer under annonsen: Svetten rann och det klibbade under melonbrösten. Tungan hängde vid hakan för varje steg jag tog. Med ena handen på väggen och den andra under magen gick jag sakta framåt som ett gammalt urverk, vaggandes. Sedan en paus. Beklagade mig över att klänningen jag mirakulöst hade glidit i satt åt alldeles för mycket överallt. Det var ju julhelg och man ska ju vara finklädd. Jag hörde hur alla satt i soffan som låg flera mil bort från mig och skrattade och drack glögg de jävlarna. Det stod ett julmust-glas och väntade på mig. Jag var i tionde månaden, ett berg toppat med hormonströssel.
Min två-åring undrade vad det var för fel på mamma. Det hade jag nog också gjort om jag hade sett mig själv. Målet nåddes (soffan) och jag fläkte mig, släktingarna flydde till träpallar. Så där låg jag i soffan och fes och lät. Sen startade det. Jag vek mig och la mig på golvet och skrek "ÖÖÖÖ". In i bilen med allt. Pappa körde, Mamma sa "ÖÖÖÖ" och dottern skrattade åt mamma.
Jag halkade på väg till hissen och fick en värk samtidigt, så jag låg på smutsig is och lät "ÖÖÖÖ". En man ville åka hiss med oss. Jag ställde mig framåtböjd och lät som ett lamm bredvid honom. Han log lite ansträngt. Jag log inte tillbaka, jag hade annat att tänka på. Jag fick en till värk i hissen. Jag höll i magen. Det kändes som den skulle ramla. Jag haltade fram till sjukhusingången.Här kom Fru Jättetjock invaggandes.
Jag sprang maraton med världens klotformade bajskorv mellan benen, men den enda hjälten här var jag och alla andra fick stå ut med mina behov. Noll hämningar. Fast vad är väl att bajsa lite på ett sjukhusgolv jämfört med att spricka och sätta ett liv till världen?! Min man har nog aldrig förr passat upp på mig så mycket. En privat servitör. Jag skällde på honom då han inte hade hängt med i svängarna, tills världens tjockaste grispojke kom ut skrynklig, rödmosig och hungrig. Men det var inte över än, nej då, för sedan skulle de trycka ut min moderskaka. Det kändes som att föda ett halvt barn till. De visade upp den för mig, blä. De tryckte på magen, det kom ut massa blodklumpar ur mig och jag kände mig som ett rött vattenfall med massa aliens i kroppen. Skräckfilms-scenario.
"Grattis Malin, här får du frukost med en svensk flagga", sa barnmorskan och jag ville bara dö av utmattning på min röda säng, med min kletiga unge och för mycket gas i huvudet. Tårar kom. Vi har gjort det igen. Vi har satt ett nytt liv till världen.
Malin Roca ahlgren, humoristisk krönikör med självironi
Lars Nilsson
