 |
annons:
Avgång Gdansk
På språk- och kulturstudieresa i Polen och Ukraina. Första brevet.
Läs mer under annonsen:
Man kan inte klandra de bekväma och måna om den stilla tryggheten, den driften vilar ombord alla och envar och förvisso växer den med tiden, den och vissheten om alltings förgänglighet och världens alla möjliga fasor.
För egen del stack en tjuskraftig resandepelle nog hål på den skära bubblan redan långt innan jag var född, inte vet jag, jag kan bara ana mig till själva bakgrunden, till själva historien, och historia kan ju skrivas på alla möjliga sätt.
Vad jag vet är dock att är att morfar åtminstone var yngst i syskonskaran och av någon besynnerlig anledning mörklockig med pepparkakspigment, medan de övriga syskonen var blonda småländska hästkrafter stöpta efter devisen "av åker är du kommen och i åker skall du åter varda". Gnetstretar, förmodligen med ett sinne som en huggkubbe, och som utan några ton av stenblock att förflytta ur den småländska, gudsförgätna myllan varje dag skulle drabbas av självtvivel och självringaktan, eftersom det skulle vara något nytt och alldeles, aldeles... oförmodat.
Morfarsfar var en tydligtvis smått vinglig klippa och att döma av berättelsen om en man som låter sin yngste son köra honom till krogen mitt i vintern, och lämnar honom utanför att sitta och frysa i avvaktan på faderns rummel och ströv, skulle jag inte direkt klandra morfars mor, detta helgon, om hon släppte en äventyrare in under kjolarna.
Äventyr lockar ju alltid, liksom fantasins flykter, dock inte allom bekant.
Jag vet även att min morfar älskade kvinnor, fest, gindrinkar om Ölands solstinna aftnar och musik, och att han började spela och sjunga först vid 18 års ålder, vilket dock inte skulle hindra honom att söka in på operan i ett senare skede... Sicken smålandspåg...
Intagningskommittén påpekade dock att "Madegård ju redan var folkskolelärare, kantor och hade fyra döttrar" och med et inte sagt att han inte kvalificerade sig. Men det var ju på den tiden då alla hade sin plats mer fastgjuten upp till hakan in i oändligheten, och det var på den tiden man också tänkte sig att det alltid skulle förbli på det viset.
Nu undrar man kanske varför detta skulle vara intressant, och det kan man gärna göra, ty i detta land råda undrandefrihet, och intresse väcks när kaka söker maka i vilket fall, så det är liksom hela övrigheten avhängigt vem du är i relation till vad det här är, och vem jag är.
Jag tror till exempel inte att prinsessan Viktoria konnektar med Charles Bukowskis "Min oskuld och Pearl Harbour", eller att Viktoria Silverstedt har ställt "I väntan på Godot" eller Franz Kafkas "Processen" i bokhyllans ögonfång, och om det nu har skett är det av ytterst dubiösa skäl. Så är ni med mig fortfarande kan ni ju bara hänga på, om inte, så inte.
Själva orsaken till att jag här lägger ut denna text är bara att det är en del av mina egna spörsmål angående varför man är som man är. Känns det igen?
I takt med att man blir lite äldre blir också likheterna med vissa i ens släktskap mer iögonfallande ch man ställer sig frågor om spårbundenet och det därna fria valet...
Varför nu denna lockelse till gröngräset på andra sidan ån som alltid är så oemotståndligt grönt? Egentligen är det kanske självklart om man återför den frågeställningen till sitt egentliga sammanhang, ty vi talar om ett kreatur som har betat av gräset inom sin inhägnads utstakade gränser, kissat, bajsat och gjort allehanda onämnbara ting med det, och som därav naturligtvis tänker sig att det vore trevligt att byta miljö till den där miljön där gräset frodigt och grönt, otrampat och ståndaktigt, stolt och resligt, siktar mot skyn och evigheten.
Kanske tänker man även att man därmed blir en del av det uppåtsträvande rörelsemomentet.
Så här sitter nu detta själva kreatur i Gdansk och firar ett stort triumfens ögonblick som inträffade i dag, ty han skaffade internet och därmed blev pricken över I ditsatt och man kan säga att fas A av denna motsträviga höstresa slutfördes och att flykten från Uppsalatraz åtminstone är delvis genomförd.
|
Birgitta Stiefler
