Läs mer under annonsen: En del människor avfärdar Bibeln genom att kalla den en sagobok. Den boken som icke-judar kallar Det Gamla Testamentet har analyserats av teologer, historiker och språkforskare. Den täcker huvudsakligen tre skilda områden:
-Den teologiska delen som handlar om tron. -Den sociala delen som handlar om lagar och levnadsregler. -Den historiska delen som handlar om händelser och de personer som spelar huvudrollerna.
Denna artikel baseras på "A History of the Jews", Harper-Perennial 1987, skriven av en icke-judisk forskare som heter Paul Johnson, som i sin tur använder sig av ett stort antal historiska verk. Den kommer att handla om den historiska delen enligt de historie-vetenskapliga metoderna, vilka är:
-Andra källor som berättar samma sak -Arkeologiska fynd som bekräftar händelserna. -Sannolikhets regeln.
Syndafloden nämns också i de lertabletter som har upptäckts av arkeologen A.H. Layard år 1845-1851 i Kuyundjuk (Mesopotamien). Det är en assyrisk version av en tidigare sumerisk berättelse om Gilgamesh, härskare av Uruk som dateras 4000 år före KT (kristen tidräkning). Under 1920 talet fann Sir Leonard Woolley den sumeriska staden Ur som dateras 4000 till 3000 år före KT en 8 fot djup avlagring (2,40 m) samt en 18 tums avlagring (0,45 m) i staden Kish. Under 1960 talet finner Sir Max Mallow, som resultat av sina undersökningar i samma område, bevis på att en stor översvämning har skett. Vidare, år 1965, finner British Museum två lertabletter, skrivna i staden Sippar under Kung Amkisaduqa, 1646 -1626 före KT, som refererar till en stor översvämning. Den berättar också om en frälsare, kung Ziusudra, som byggde en stor båt och överlevde med en del av sitt folk (en parallel till Noak). Myter är ofta långt större än verkligheten som har givit upphov till dem. Det var, allstå, en stor och verklig översvämning i Mesopotamien som har givit upphov till "sagan" och någon eller några har räddat sig själv och andra, eventuellt djur, i någon sorts av båt.
Abraham säges stamma från staden Ur, en stad som har funnits. Arkeologen Albright placerar hans tid vid tjugonde eller nittonde århundradet före KT efter att ha studerat Ur Nammu fynden samt Hamurrabi lagarna vars innehåll sammanfaller med de verkliga händelser som berättas om Abraham. Tidsplaceringen låter rimlig.
De viktigaste bevisen som stödjer den bibliska berättelsen om Abraham finns först i de lertabletter som grävdes upp av arkeologen A. Parrot år 1933 i staden Mari, dagens Tel Harari vid floden Eufrat 24 kilometer norr om dagens syrisk-irakiska gräns; en arkiv på 20.000 enheter. Den andra arkiven grävdes upp i staden Nuzi, nära dagens Kirkuk, Hurriternas land. En tredje arkiv på 14.000 lertavlor grävdes upp i staden Ebla, dagens Tel Mardikh i norra Syrien. Skrivna ungefär vid Petriarkernas tid. Dessa återger den tidens samhällsbild i form av administrativa och lagliga dokument som innehåller namn som Abraham, Jacob, Leah, Laban och Ishmael. De använder sig också av låneord från hebreiskan. Här nämns begrepp som barnlöshet, skilsmässa, arv-regler, födelse-rättigheter och adoptionsregler på samma sätt som berättas om Abrahams bekymmer i GT. Det finns också exakta paralleller till Sarah/Hagar, hustru mot officiell konkubin.
Även den lagliga transaktionen nämns om överföringen av den förstföddes rättigheter till den andre genom betalning.(Esau får tre stycken får av sin yngre broder Jacob). Lertabletterna refererar också till familjegudar som kan övertas av andra familjemedlemmar (Rakel som tar Labans gudabilder) samt till traditionen att bekräfta ett avtal med ett offerdjur (Abraham bekräftar sitt avtal med Gud genom att slakta ett får 15:9-10). Dessutom bekräftar dessa lagtexter förfarandet vid köp av fast egendom på samma sätt som beskrivs i Bibeln då Abraham köper ett stycke land från hettiterna för att begrava sin hustru (23: 1-20). Sålunda:
- avtalas köpet med en överenskommelse mellan köparen och hövdingen i närvaro av invånarna. - kommer man överens om ett pris som betalas kontant framför vittnen.
Den osynliga gudom som Abraham kom fram till är också en tanke som passar till hans levnadsomständigheter; han flyttar med sin gudom som en abstrakt tanke utan att bekymra sig om statyetter.
Det finns inga fotografier om Abraham men det finns folk som har varit med honom och berättat om honom enligt som en levande människa inom den tidens sociala sammanhang. Dessa bildar en samling indicier som stödjer att en sådan man har levt. Observera att resonemanget utesluter tros-satserna.
Hebréer Ovannämnda lertavlor samt egyptiska källor från den Senare Bronsåldern talar om Hapiru, Habiru eller Abiru folket. Ordet användes som ett nedsättande uttryck av egyptierna som inte kunde riktigt förstå vilka de var men använde sig av deras tjänster, bland annat, som legosoldater.De reste i större grupper ledda av en hövding. De bosatta sig där de fick lov - jämför med Abraham som bosatte sig hos hettiterna - arbetade och frodades. Den tidens vatten och betesmark problem berättas i Abrahams möte med kung Abimelek (21:22-31) och gör deras existens sannolik eftersom dessa problem bekräftar deras levnadssätt. En del hebréer bosatte sig i Kanaans Land, anföll och tog staden Schechem. Staden nämns i den egyptiska dokumentet skriven under Sesotris 1878-1843 före KT och ligger idag utanför dagens Nablus eller Neapolis. Faktum att en del hebréer fanns kvar i detta område bekräftas i de egyptiska Amarnabreven som talar om egyptiska anfall mot den hebréiska hövdingen Labaya eller Lawaya (jfr lingvistiskt med "löwe") eller Lejonmannen, som blev för besvärlig och dödades av Farao Akhnaton. Detta pågick under tiden då en del av hebrëerna bodde i själva Egypten.
Hebréer i Egypten Bland väst-semiter som rörde sig i Egyptens riktning sökande efter vatten, betesmarker, arbete, handel och drivna av svält berättas om ett folk vars ankomst meddelas farao av gränsvakterna. Följande egyptiska dokument skriver om detta folk:
- Anastasi VI papyruset om vakternas meddelande. - Papyrus No 1116a som visar en farao som, välvilligt, ger vete och öl till detta folkets ledare som kommer från Ashkelon, Hazor och Megiddo. - Papyrus Leiden 348 om farao Ramses II order om "att dela ut sädeslag till soldaterna och hebréerna som transporterar stenar till Ramses stora pylon" - En seger stele (minnes-sten) tillhörande farao Merneptah, 1220 före KT, som firar en strid bortom Sinaiöknen, i Kanaan, mot en motsåndare som kallas "Israel".
Denna sista är första gången man påträffar nämnet Israel i någon annan källa en själva Bibeln. Det är högst sannolikt att hebréerna lämnade Egypten under denna fientligt inställda farao, kring 13e århundradet före KT och att urtåget avslutades kring 1225 före KT eftersom striden skedde mot andra hebréer i Kanaan. "Havet som delade sig" kan syfta på en av saltsjöarna som finns i öknen eller Suezvikens norra spets eller Akaba vikens norra del eller Serbonis Sjön i norra Sinai, som för övrigt är en havslagun; dessa platser finns än idag.
Moses, folkledaren beskrives i Bibeln som en vanlig och riktig människa med många mänskliga brister: ilsken, nervös, tvekande och medveten om sina egna brister. Grekerna sammansmälter honom med sin gudavärld, speciellt med Hermes och Musaeos, ser honom som uppfinnaren av den hebreiska skriften som senare givit upphov till feniciskan och därmed till själva grekiskan. Eupolemus säger att han var den första visa nänniskan i mänsklighetens historia, Artapanos säger att han organiserade den egyptiska regeringen och uppfann olika maskiner för krigföring och industri, Aristobulos tyckte att både Homeros och Hesiodos fick inspiration av honom. Josephus säger att han uppfann ordet "lag", ett begrepp som var okänt i den tidens grekiska och var världens främste lagstiftare. Philo beskyllde sin tids filosofer och lagstiftare, såsom Heraclitos och Plato, med att kopiera Moses tankar och idéer. Numenius av Apamea kallar Plato en Moses som pratade grekiska. Dessa antikens författare och tänkare inte bara var övertygade om Moses existens utan också betraktade honom som en nyskapare inom världshistorian.
Som de flesta framträdande människor får Moses sin del av kritik av vissa historiker, filosofer och författare för att ha främjat xenofobi (rädsla för främlingar), för att ha varit bara en rebellisk egyptisk präst, för att ha kopierat Akhnatons soldyrkan. Ingen av dessa kritiker säger att han inte har existerat.
Hans tankevärld reflekterar hans avsky för det mesta som var egyptiskt: dess religion, dess ritualer, dess livsfilosofi som förnekade framsteg och förändring, dess uppfattning av farao som gudomlig, allvetande och hans godtyckliga härskande samt, mest av allt, dess saknad av en kodifierat lagstiftning. Inte heller hade han hämtat sina tros tankar från Mesopotamien vars folk var månggudadyrkare.
Min sammanfattning stannar här för denna gång. Innan man kommenterar eller kritiserar innehållet bör man läsa boken som den refererar till eller andra böcker som behandlar samma ämne. Ett bra ställe att hämta sådan information är Lunds Universitet/Religionshistoriska eller Religions- vetenskapliga institutioner. Bröderna Grimm eller Pippi Långstrump är däremot sagor för barn, stora som små.
Stefan Whilde
