En vacker blomma växte på ängen Hon var så fin i sin vita krage, strålade oskuldsfullt mot solen för det tyckte hon var hennes uppgift i livet
En bäver kom lunkande på ängen och fick syn på blomman Vilken vacker liten blomma tänkte bävern som brukade äta blommor på ängen till frukost!
Dig vill jag inte äta upp! tänkte bävern, för blomman lyste så fint i solen och var så liten och vacker, att han blev alldeles betagen!
Hej! sa bävern, du var mig en vacker blomma! Hans ögon blev alldeles glansiga av beundran
Blomman tittade på bävern och tänkte: Vilken stor och stark bäver! Vilken vacker glänsande brun päls han har och vilka vackra långa vita tänder!
Bävern, som brukade äta blommor på ängen till frukost Kände, att den här blomman, ville han äga! Han frågade artigt blomman, om hon ville flytta till hans hus nere vid vattnet i stället för att stå där alldeles ensam på ängen?
Det ville blomman gärna, för hon började tröttna på sitt ensamma liv på ängen och blev förtjust i den stora bruna bävern med det fina långa vita framtänderna så hon svarade: Oh ja! Det vill jag gärna!
Bävern satte igång att gräva upp blomman och bar henne försiktigt i famnen, så liten hon var till sitt hus Där planterade han om henne i extra fin svart, porös, jord
sån jord som egentligen är passande till orkidéer!
Det visste bävern, för orkidéer var hans älsklingsrätt!
Han ville att den lilla blomman skulle ha det så bra och bekvämt som möjligt! Blomman och bävern myste i kvällssolen Livet kändes plötsligt så vackert!
Bävern och blomman njöt av varandras sällskap och dagarna gick i naturens tecken
En dag slog plötsligt en skata sig ner utanför bäverns hus på morgonen, just när bävern var ute på ängen och åt blommor till frukost Skatan såg den vackra vita blomman, som stod där och strålade
i solljuset (för det tyckte blomman var hennes uppgift att göra) och skatan tänkte:
Den där vackra vita blomman vill jag ha i mitt bo! Hon lyser vackrare än silver!
Skatan böjde sig fram i sin svarta frack och skulle just picka åt sig blomman när bävern kom från ängen!
Bävern hann först och knipsade av blomman med sina långa, vita tänder och svalde henne levande!
Den bruna våta pälsen glänste i morgonsolen!
Pia K, Konstnär, arbetar med barn och ungdom, intresserad av samhällsfrågor
