Läs mer under annonsen: I min strävan att bortse från grupptryck och andra kollektiva påverkansmetoder, har jag tvingats revidera min uppfattning om Bob Dylan. Han är enligt grupptrycket ett beundransvärt musikaliskt geni, som kan spela skjortan av både Jimi Hendrix och Segovia. - Men det är Fel! Bob Dylan har istället givit den tondöve artisten ett ansikte. Den gamle fåraherden Bob Dylan verkade när han fick Polarpriset år 2000, uppriktigt förvånad själv. Han vet ju med sig att han är en bluff, och att endast texterna håller måttet. Som resultat devalverades Polarpriset i musikerkretsar och det talas inte längre om "drömmen att få Polarpriset" ute bland proffsen.
Medan musikskolor och sångpedagoger försökt odla och förädla musikaliteten hos sina elever, så har Dylan istället gjort tvärtom.
Han raspar över sin ostämda gitarr med en dåres frenesi, utan minsta kontroll eller rytmisk planering i ackompanjemanget. Takt och rytm är helt uteslutet, och när han bräker med sin nasala sångröst får hela bonngården migrän. Även fåren beklagar hans urusla sång.
Däremot ska musikerna och framför allt gitarristerna omkring Bob Dylan ges en eloge. Genom att spökspela i skuggan av Dylan (och samtidigt skruva ned volymen på Bobs gitarr), lyckades bandet få konserterna att passera godkänt. Körsångarna rättar också till samme Dylans mest fatala sångfadäser.
Om vi istället jämför John Lennon med Bob Dylan, så inser vi att det är Lennon som förtjänar alla priserna. Han var verkligen musikalisk, och han gjorde tvärtom på det rätta sättet. Han var kontroversiell på ett begåvat sätt, och det är sådant publiken behöver.
Eller som min gitarrlärare på medborgarskolans nybörjarkurs i akustisk gitarr sade en gång: Den som inte kan förbättra en Dylanlåt existerar inte i sinnevärlden. Låt oss därför börja med "Blowin' in the Wind", kära nybörjare.
Stefan Whilde
