Läs mer under annonsen: Egentligen har det inte hänt ännu. Trots detta känner sig Christer van der Kwast tvingad att gå ut i media och kommentera det ännu inte sagda. Van der Kwast har låtit sig intervjuas i åtskilliga tidningar det senaste dygnet och han har till och med riskerat sin heder genom att i en tidningsartikel påstå att han fått information av Tomas Olsson, Qvicks advokat, som denne förnekar att han lämnat. Om jag någonsin trott att Tomas Qvick var skyldig så har Christer van der Kwast undanröjt alla tvivel. Det är intressant att han i intervjuer efter intervju påpekar att ett erkännande inte har mycket bevisvärde. I sak är detta riktigt, men gäller detta bara i resningsärenden? I Van der Kwasts åtal mot Qvick är väl erkännanden det enda konkreta som framkommit och detta tycks han ha varit nöjd med i åtskilliga år nu.
Det finns åtskilligt i fallet Qvick som gör Van der Kwasts oro begriplig, för honom är det inte endast en felaktig dom som eventuellt rivs upp, nej hela hans karriär bygger på fallet Qvick. Man blir inte seriemordsexpert och konsulterad både i och utanför Sverige, utan seriemördare.
Claes Borgström (s) är den advokat som, mot rättsstatens principer, hjälpt sin sjuka klient att erkänna mord efter mord och under ett flertal år levt gott på den lön staten betalat honom för att tillvara ta sin klients intressen, som försvarare. I en TT-artikel från 1997 kritiserar Borgström utredarna för att de försöker att förmå Quick att avslöja var han gömt de mordoffer som ännu inte påträffats. Ur Borgströms synvinkel fanns det säkert ingen önskan om att varken söka klargöranden eller avsluta målet mot hans sjuka klient. Nu när hans gamla kompis kastar sig ut i media för att rädda vad som räddas kan, väljer Borgström sin vanliga strategi, huka och vänta på att det blåser över. Det är verkligen på tiden att den hycklande och skenheliga, f.d. Jämo, Borgström tvingas fram i ljuset och får ta ansvar inför alla dessa människor som han och van det Kvwast, skadat genom sitt syniska spel med Tomas Qvick. Att kanske åtta mördare går fria och ett stort antal anhöriga tvingas leva i tvivel utan slut, är säkert inget som stört Borgströms och van det Kwasts nattsömn. Vad gör man inte för en Karriär?
Att orädda personer som, Johannes Råstam och Tomas Olsson med både integritet och känsla för rättvisa, granskar luftslotten som byggts runt Qvick måste vara en skräckupplevelse för Claes Borgström och van der Kwast. Inte tror jag att det kommer till en resning för Qvick, rättsväsendet skyddar de sina, men prestigeförlusten är säkert nog för dessa medieposörer.
Hur skall Bodström, mannen som gett populismen ett ansikte, agera nu när hans vän och kollega inte framstår som så ofelbar längre? Skall bli outsägligt spännande att se honom försöka välja den mest lönande sidan.
Att herrarna Borgström(s) och Bodström (s) slagit sig samman är inte det minsta förvånande, det var snarare oundvikligt. Namnlikheten är det första man slås av, behovet av att synas i media, alltid lika tillmötesgående mot journalister och det nyttiga valet av partitillhörighet, utan att egentligen behöva demonstrera några egentliga socialdemokratiska åsikter. B o B har också åsiktssmidigheten som gemensamt drag, alltid beredda att stå upp för den mest politisk korrekta åsikten. Sist men inte minst likgiltighet inför de personer som offrats i deras "politiska" arbete.
Vem tror att dessa smidiga och karriärsugna personer störs av lite rättsröta och felaktiga beslut?
Åke Askensten
