Hur ska våra ungdomar få tilltro till rättsväsendet när polisen bara lägger ner utredningar och inte förstår den mentala styrkan det krävs att anmäla ett brott?
Finns det någon anledning att anmäla brott? Polisen gör säkert så gott de kan men vad är det för mening att anmäla när ingenting händer?
Min son råkade ut för ett rån där han även blev nerslagen här i Lund för någon månad sedan som jag prompt tyckte han skulle anmäla. Han var tveksam till detta eftersom han var rädd för att om det blev uppdagat vem som rånat honom kanske han skulle bli utsatt för hämndåtgärder. Jag pratade länge och väl med honom och kom med en vuxens moralpredikan om att det var viktigt att anmäla även om det kanske inte skulle leda till att han skulle få upprättelse så kunde han bli en pusselbit som kanske skulle få gärningsmännen gripna så småningom.
Han gjorde en anmälan och vi fick hembesök av polisen en sen torsdag kväll som sa att de skulle kolla övervakningskameror och på så sätt förhoppningsvis skulle få fast förövarna. Några veckor gick och vi fick hem ett brev från polisen där de la ner ärendet på grund av bristande bevis.
När vi kom hem från vår resa för någon vecka sedan upptäckte vi att sonens moped var stulen. Jag ringde och anmälde detta till polisen, och när vi senare samma kväll hittar delar av mopeden nermonterad till försäljning på internet gjorde jag en ny anmälan. Dessutom framkom det att någon i den yttre kretsen har frågat om vi var hemma när vi var iväg. Denna person hade jag namngivit i en tidigare anteckning hos polisen, dock ingen anmälan då jag inte bevittnat vad som hänt men bara hört det. Sonen uppskattade inte detta men jag tyckte det var viktigt att saker och ting reddes upp och att man inte ska bli skrämd till tystnad, det har aldrig varit min stil.
Sonen blir någon vecka senare tillkallad till ett ställe där han möts av x antal ungdomar som är några år äldre än honom och blir bankad för på grund av det namn jag givit polisen. Jag vill absolut polisanmäla detta men sonen vägrar då han säger att den enda som får skit för detta är han. Polisen har jag inte hört av, även om de sagt att de skulle ta tag i detta ärende eftersom det finns mycket fakta att gå på. När jag ringer är utredaren på kurs och återkommer, tja, vem vet.
Min tilltro till polisen och deras arbete har sjunkit avsevärt, men jag är vuxen och är lite mer nyanserad i mitt tänkande, men vad ska en tonåring tro när det vid två tillfällen inte händer något. Polisen är glada för att lämna ut papper om brottsofferjouren och det kan jag förstå med tanke på att de inte har möjlighet att utföra sitt arbete. Min son har blivit rädd för att vara ensam och mår inte bra, och både han och jag känner en stor uppgivenhet över att brott tydligen lönar sig.
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej. 
