Läs mer under annonsen: Medierna har den senaste månaden matat oss med tragiska brott och livsöden, jag tänker framförallt på Emla och tragedin i Österrike, som uppdagades häromveckan. Låt oss börja med att konstatera att det är hemska, vidriga och fasansfulla brott. Det finns inte en enda någorlunda frisk människa som tycker något annat, så det är ganska fruktlöst att diskutera om exakt hur vidrigt brottet är. Men hur vi väljer att kanalisera vår ilska och avsky, kan däremot skilja sig ganska mycket och väcker andra typer av diskussioner.
Två stora frågor, som stått olösta i tusentals år, uppstår än i dag i mediedebatten. Den första frågan är hur vi ska förhindra att dessa typer av brott begås, och den andra frågan är vad vi ska göra med dem som redan begått brottet? Det är två frågor som inte är helt åtskilda från varandra, men där man tyvärr nästan alltid fokuserar på frågan om vad man ska göra med brottslingen. Jag säger tyvärr, eftersom de metoder och strategier vi använder idag uppenbarligen varken kan förebygga att brott begås, eller förhindra att brottslingen efter ett avtjänat straff begår nya brott. Det finns otaliga bevis på att återfallsfrekvensen hos framförallt tyngre brottslingar är väldigt hög. Dessutom finns det inte ett endaste bevis för att hårdare straff kan minska eller förhindra brottsligheten. Så att förespråka längre straff som en lösning är helt förkastligt och blir istället endast ett utlopp för avsky och hämnd. Allt pekar snarare på brottslingen mår sämre och blir därmed ännu farligare ju längre de isoleras tillsammans med andra problemfyllda brottslingar.
Så vad ska vi då göra med brottslingen? Vi är alla överrens om att de ska få sitt straff ändå, och vi vill inte heller att sådana brott någonsin ska kunna hända igen. Eftersom dagens system uppenbarligen inte kan förhindra varken att brott begås eller får brottslingar att bättra sig i större grad, så hamnar man oundvikligen vid ett vägskäl, som vi stått och trampat vid i flera decennier. Visst finns det de som tror att dagens system ändå är det bästa möjliga och att det inte går att få brottslingar att bättra sig eller att man inte kan förhindra att brott begås. Dessa pessimister har egentligen inget vetenskapligt belägg som helst att grunda sina åsikter på, och även om de är den bromskloss som upprätthåller dagens ineffektiva metoder och system så kommer de sannolikt bli en allt mindre skara då de helt saknar rationella argument för sin hållning. För oss som ändå tror att ett bättre samhälle är möjligt, i fråga om brott och säkerhet, så öppnar sig tre alternativa vägar. Antingen spärrar man in brottslingarna resten av livet, eller så avrättar man dem så snart som möjligt, eller så satsar man på behandling i kombination med ett tidsbestämt straff. Låt oss tänka över dessa alternativ grundligt.
De flesta brukar först hamna i vägskälet mellan att ge de tunga brottslingarna vård och behandling, eller inte. Av man av nån anledning inte tycker att de förtjänar en andra chans och att de har förbrukat sitt förtroende så ställs man inför valet att spärra in dem på livstid, eller dödsstraff. Att spärra in alla tyngre brottslingar på livstid skulle kosta oerhört mycket skattepengar, men man kanske kan tycka att det ändå håller dem borta från samhället och att det är mer humant att låta dem leva än att avrätta dem. Frågan man bör ställa sig är hur humant det verkligen är att spärra in någon resten av sitt liv i en fängelsemiljö. Vad har de att leva för då? Vad är meningen med det livet? Det är naturligtvis oerhört mentalt plågsamt, även för psykiskt störda brottslingar, att dagligen vistas i ett fängelse med vetskapen om att man aldrig kommer ut därifrån. Att dessutom lägga en stor mängd av våra skattepengar på det verkar ju inte speciellt humant och fyller endast funktionen att isolera dem från resten av samhället. Vi undanhåller dem visserligen från att begå nya brott, men varför hålla dem vid liv? Jag tvivlar starkt på att någon enda människa skulle kunna se någon mening med livet då man isoleras med vetskapen om att aldrig få uppleva frihet igen. Om det inte varit så rigorösa säkerhetskontroller på amerikanska fängelser så skulle självmordsfrekvensen garanterat vara skyhöga hos de livstidsdömda där. Det är snarare mer humant att hjälpa dem till döden med aktiv dödshjälp då, än att låsa in dem för resten av livet i en totalt meningslös tillvaro. Det är dessutom betydligt billigare att avrätta människor än att bygga fängelser för dem.
Men hur logiskt är det egentligen att önska livet av någon, som själv tagit någon annan människas liv? Är det så väldigt mycket mänskligare och humanare att utfärda ett dödsstraff än att mörda någon? Allt blir givetvis så mycket enklare när man inte behöver se brottslingen eller ens trycka på avtryckaren som avslutar dennes liv. Men det är ju trots allt det vi går med på, när vi godkänner dödsstraff som straff. Någon måste trots allt avsluta personens liv, och i teorin kan det bli vilken samhällsmedborgare som helst, just du som läser detta, t.ex. Är du beredd att ta livet av en människa som du inte vet något annat om, än att denne själv avslutat en annan människas liv i förtid? Är det verkligen någon skillnad på dödandet, bara för att det sker under kontrollerade och statliga former?
Det tredje alternativet då? Behandling och vård, i kombination med ett tidsbestämt straff. Har inte den som tagit livet av en annan människa redan missbrukat sitt förtroende? Visst kan man se det så, men man kan också ställa sig frågan om inte samhället har svikit en av sina medborgare, genom att misslyckats att fånga upp och hjälpa denna person i god tid, innan det urartade i våldsdåd? Vi svenskar har blivit ganska hjärntvättade av alla dåliga deckare och kriminalserier, där mördaren ofta är en fullt frisk, men ond människa. Den bilden har rådit länge, men är tvärsemot verkligheten. En skrämmande hög andel, flera undersökningar har tillochmed visat att en överväldigande majoritet av de som sitter i fängelse har någon form av allvarligare eller lättare psykiatrisk diagnos, som sannolikt är en betydande faktor till varför de hamnat där de hamnat. Om man hävdar att man trots psykiatriska diagnoser har möjligheten att avstå från brott, så måste även kunna besvara frågan varför fängelsena då har så oerhört stor andel människor med psykiatriska diagnoser? Varför är just de så dåliga att kontrollera sig själva, till skillnad från fullt psykiskt friska människor? Det är snarare helt uppenbart att de flesta som sitter i fängelse behöver vård och behandling, och det är ännu mer uppenbart att det är ytterst få som blir bättre människor efter en längre tid isolerade i fängelse. Det handlar kanske alltså om att samhället har svikit denna grupp av människor och misslyckats fatalt i sitt uppdrag att ge människor med problem den hjälp de behöver.
Varför tanken om behandling och vård avskräcker många, beror sannolikt på flera olika faktorer. En del tror kanske att behandling utesluter någon form av straff, men det är en fördom, för det är i princip ingen som är emot straff för grova brottslingar. Tvärtom ser många straffet som en självklarhet, men ser däremot inte några tecken på att straffet i sig själv löser några problem. Den mer vanliga invändningen tror jag däremot är att man inte tycker att någon som begått ett vidrigt brott förtjänar någon form av välvillig hjälp och behandling. Varför ska vi använda våra skattepengar för att bekosta hjälp åt någon brottsling som förstört livet för andra människor? Det är självfallet en fullt berättigad fråga, men vad är alternativet? Är livstids fängelse eller dödsstraff verkligen ett så mycket bättre alternativ?
Att ge någon behandling och vård handlar inte om någon sorts överdriven människokärlek eller naiv förlåtelse, vilket det ofta framstår som. Behandling är snarare en relativt obeprövad metod för att förhindra att brott återupprepas, samt att man samtidigt kan låta de människorna stå samhället till tjänst, istället för att bara betala för att hålla dem inspärrade, alternativt avrätta dem på samma inhumana principer som brottslingen själv följt. Vissa brottslingar blir kanske inte friska av långvarig vård och behandling, men bör åtminstone kunna uträtta någon typ av arbete och bo i ett någorlunda humant, men kontrollerat och övervakat boende med en viss mån av frihet, likt ett psykiatriskt boende. Alla former av isolering bryter däremot ned en människa och förvärrar i regel olika problem hos personer. En hel del personer bör därmot kunna medicinieras och få psykiatrisk vård så att de kan leva något mer självständigt, även om regelbundna uppföljningar naturligtvis bör ske. Hela tanken om vård och behandling handlar alltså om att eliminera återfallsbrottslingar och låta dem göra nytta i samhället istället för att vi ska betala dyra skattepengar för mat och bostad åt dem resten av livet. Den humanistiska faktorn talar dessutom mer för att låta dem leva än att döda dem, även om båda metoder syftar till att eliminera brott. Visst kostar behandling och övervakning också en hel del pengar, men det bör kunna betala tillbaka sig genom minskade skattekostnader för fängelser och ökade intäkter i form av att de kan bli tillgänglig arbetskraft och därmed kan finansiera sitt eget boende och egen mat.
Däremot kan varken hårdare straff eller behandling, förhindra att brott begås från första början. Men även där har vård, behandling och sociala insatser en viktig roll i att fånga upp personer med problem i god tid. För hur mycket man än vill se grova brottslingar som förövare hellre än offer, så är de i väldigt många fall både offer och förövare. Först offer och sedan förövare. Hur vi ska lyckas fånga upp personer med problem i god tid är en helt annan fråga, men man kanske för en gångs skull borde rådfråga samhällets psykologer och psykoterapeuter istället för rättsväsende, poliser och politiker, som uppenbarligen inte haft några nämnvärda framgångar de senaste seklen.
Åke Askensten
