"Profet är ordet jag använder om poeten Bruno K. Öijer, för det var den känslan av andakt jag fick, när jag först hörde Bruno K. Öijer läsa dikter på TV."
Läs mer under annonsen: Profet är ordet jag använder om poeten Bruno K. Öijer, för det var den känslan av andakt jag fick, när jag först hörde Bruno K. Öijer läsa dikter på TV. Jag stod i köket, men hörde den magiska, mässande, varma rösten från vardagsrummet. Den drog mig till sig.
"...till slut kommer dom till dig och avslöjar att dom ständigt ropat ditt namn för att locka det till sej genom en spricka i ditt bröst och tappa dig på näring länsa dig på varje betydelse..."
Jag satt som förstenad på mattan framför tv-apparaten, kunde inte röra mig. Från den stunden är Bruno K. Öijer en ikon för mig - en helgonbild och en profet. Han har jämförts med Bellman, Fröding och Ekelöf. Hans diktsamlingar heter "Medan giftet verkar", "De förlorade ordet" och "Dimman av allt".
Igår kväll intervjuades han i kulturprogrammet Babel på tv, angående sin nya bok "Svart som silver". Han har skrivit tio böcker och det var sju år sen den sista boken; "Dimman av allt" kom ut.
Han är känd för att inte böja sig för någon, en outsider och anarkist som är emot förljugenhet och fördumning och som "skiter i" Svenska Akademin, som han kallar "Ett utbrunnet ljus". Han fick ett stipendium därifrån för många år sedan, vilket han växlade in i kronor och slängde ut på gatan för att dela med sig.
Nu framstår Bruno K. Öijer som en mogen man, normalviktig, lugn, samlad och som jag tyckte med en aning stamning. Man har varit van att se honom, som en mager, hålögd, svartklädd figur, med yvigt hår och allvar i blick.
Han sa en massa kloka saker i kulturprogrammet Babel, som att varje människa är större än sin situation och han talade om hur viktig förmågan att känna sorg över det som gått förlorat i livet är. Han berättade att han skriver för att "vidröra människor på djupet". Han strävar efter en "klarhet" i sina texter och han vill påverka med "enkla ord", så enkla att en tio-åring kan förstå dem. På det viset hoppas han att texterna ska "hålla i åtminstone 50 år", som han uttryckte det.
Bruno K Öijer berättar om hur folk ibland skrattar åt hans texter, men menar att det är normalt att skratta om man är nervös. Det är ett sätt att uttrycka sin osäkerhet över en ovanlig situation. Då tänkte jag på min syster, på hur hon skrattade vid min pappas dödsbädd. Så det var kanske för den ovana situationen. Jag alltid funderat över varför hon skrattade.
Bruno K Öijer berättar hur han började, som barn, att skriva korta berättelser om indianer och cowboys, som han gick med till handelsboden och fick godis i utbyte. Han upplevde att han hade något väsentligt att säga redan tidigt. Bruno k. Öijer talade om att "svepa in det brutala i ömhet och lugn" och att "hitta en försoning i det vi gått igenom"."Det är som att skriva ett brev till en nära vän", sa han, "utan tid för förljugenhet och tomt prat".
I stället för att bevara sitt inre barn tyckte poeten Öijer att man skulle släppa loss barnet! Han återkommer ofta till barndomshemmet i sina dikter och drömmer även om det på nätterna. Han talar om vänner - och säger att "jag saknar inte de vänner jag haft" och han har inga problem att umgås med alla samhällsklasser och inga problem att umgås med sig själv. Han umgås också gärna med sina katter och en hund. "Bara om du kan titta djupt in i ditt eget hjärta, kan du omfatta mänsklighetens hjärta!", säger han. Öijer tycker att glädjen i livet är att "skapa" och när han får frågan "Vad är Gud?" svarar han "JAMEN!!..." Han tyckte väl att, om han avslöjar vad han tycker, har han röjt en hemlighet eller kanske att frågan var för komplicerad att ta upp i programmet. Det gjorde han rätt i!
"Alla dessa självgoda, hjärnlösa individer i den globala kulturindustrin, skjuter undan det filosofiska samtalet!", tycker Bruno K Öijer. Han vill säga ifrån! Men han gör det faktiskt på ett kärleksfullt Bruno-K.-Öijersätt, med den svarta hatten på nacken över det gull-lockiga eller grålockiga håret.
Bruno K. Öijer tycker att presidentkandidaten Obama är ett stort steg framåt för ett rasistiskt samhälle, men imponerad blir han bara när en homosexuell indian blir president i USA!
Tål att tänka på!
Pia K, Konstnär, arbetar med barn och ungdom, intresserad av samhällsfrågor
Stefan Whilde
