Läs mer under annonsen: Det är tre timmar sedan jag kom hem från New York, och medan jag ögnar igenom mailen ser jag ett erbjudande från KLM om billiga reor till USA och jag får nästan en impuls att köpa en ny och sticka iväg så fort som möjligt. Inte för att jag älskade New York sådär vansinnigt som vissa jag pratat med har gjort, utan för att det inte var så väldigt upplyftande att komma hem.
Den ena av våra katter har försvunnit och den lille sonen är i tårar. Den store sonens moped är stulen och han är nästan i tårar. Med tanke på att han är nästan säker på vem som tagit den och att detta handlar om en hämnd för något som hände för en månad sedan då jag var i kontakt med polisen pga en händelse när jag var på en av mina turer i Norge så blir jag heligt förbannad. Jag har redan gjort en polisanmälan angående den stulna mopeden och sonen har gett sig iväg, med jetlag och allt, till tjejen. Den lille har tagit en tur till sin pappa och jag dammsugar upp fjädrar från vardagsrumsmattan där den andre katten kalasat på en stackars fågel när han haft huset för sig själv.
Ja, vad gör jag här igen när jag kunnat åkt skridskor i Bryant park istället? Eller så kunde jag suttit på en Starbucks kafé på 5th Avenue och druckit en härlig kopp kaffe, eller varför inte suttit på systerns träveranda i gungan med ett glas vin som jag gjorde i går med solen som värmde i cirka 20 graders värme?
New York var magnifikt och ståtligt med sina skyskrapor och med energierna som flödade mellan husen och mellan människorna. De första dagarna hade jag svårt för att hänga med i svängarna som var snäva och inte alltid så mjuka. Folket var inte särskilt vänliga och inte gick man undan för någon på gatan. Nu är inte jag särskilt dålig i engelska utan känner mig rätt så bekväm med att uttrycka mig, men med det snabba tempot som flödade i New York fanns det inte riktigt tid att inte förstå eller inte höra vad någon sa första gången. Istället för att bli irriterad blev jag fascinerad av de människor som jag mötte som lyckades bibehålla vänligheten och värmen inför okända människor. Det blev också lite av en sport för mig att försöka få ögonkontakt och stanna upp i det som var just då.
Första dagen vi var nere på Manhattan var det flera gånger jag skulle vilja lägga min hand på någons arm och be dem ta ett djupt andetag för att stanna upp, men det gjorde jag såklart inte. Vi gick med våra skoskav och våra trötta ben genom Manhattan flera dagar och insåg snart att det vi trodde vi skulle hinna med bara var en dröm utan verklighetsförankring. När vi skulle till Central Park hann vi med nedre högra hörnet innan det var dags att bege sig tillbaka till Dobbs Ferry.
Vi la upp en strategi som gick ut på att vi åkte till Manhattan varannan dag och så stannade vi hemma och, som barnen säger, chillade varannan dag. Vi gick turer i den lilla hålan Dobbs ferry där det bor cirka 10.000 människor och som tillhör den övre medelklassen av småstäder utanför New York. Det var mycket prat om valet och dialogerna hemma hos min syster (som är gift med en amerikan som arbetar på UNDP) var både många och långa och fick sin avslutning i Obamas direktsända halvtimmes långa tv kampanj i slutet av veckan. Det var fascinerande att se och min spontana känsla efteråt var att jag nu skulle vilja se Macains halvtimmeslånga program men det fanns inget eftersom han inte hade råd med en sådan drive. Bara det är något nytt för oss här i Sverige som ger alla partier (eller ska) lika mycket tid i media.
En kväll gick systerdottern och jag på en konsert nere på Manhattan med Duffy. De ville ge mig en för tidig julklapp och eftersom jag gillar musik så var det en fullträff. Vi väntade och väntade och hade möjlighet att kolla in folket runt om oss. Det var mestadels européer och även lite äldre människor som var i den underbara lokalen som mest påminde om en gammal teater. Så kommer hon då ut på scenen, denna unga kvinna som är en blandning mellan Marilyn Monroe, Cindy Lauper och vår egen Amanda Jensen. Hon är ungt passionerad på ett oförstört sätt och mina tankar vandrar till att människor kanske är trötta på all kvinnofrigörelse och kvinnoideal när de såg denna söta tjej som piskade omkring med mikrofonsladden med sin åtsittande röda klänning som visade en icke-trådsmal-kropp, och jag log med hela ansiktet.
Det kommer att ta ett tag att landa här i åkern efter att jag för några timmar sedan åkte en vansinnesfärd genom Queens med flygbussen där chauffören pratar i mobiltelefonen medan han saxar mellan limousinerna.
Människor, människor över allt. Ett myrbo av ambitiösa människor men också med många hemlösa som sitter och tigger i gathörnen. De som rusar fram i sina högklackade skor håller blicken rakt fram och låter den inte sänkas ner till det liv som kanske kan bli deras.
Visst ska jag dit igen, men inte för att fly det som är här utan för att jag fortfarande har saker kvar jag inte fick sett.
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej. 
