I början av 2000-talet larmades Räddningstjänsten årligen till 350 brinnande skolor eller förskolor. 2007 var siffran över 700. Dystra siffror - med en alarmerande bakgrund.
Läs mer under annonsen: Jan Brunnegård ställde 11 mars denna fråga: Hur kan man bränna ner en skola?
En berättigad fråga som enkelt kan besvaras så här: Man bränner skolan därför att man inte gillar den. Men det handlar om mer än så. Ingen tror exempelvis att billösa pojkar i Tensta och Rinkeby saboterar tunnelbanan för att de har något speciellt emot just tunnelbanan.
Det handlar om ett nästan totalt utanförskap och en ganska hopplös tillvaro för samhällets övergivna olycksbarn.
Brunnegård och jag och andra med svensk bakgrund tänkte aldrig tanken att sätta eld på våra skolor. Varför inte? Jo, förmodligen därför att vi hade någorlunda omtänksamma föräldrar som såg till att vi hängde med och gjorde våra läxor. Vi hade också den grundläggande förutsättningen för att inte hamna utanför: Vi kunde språket.
Landshövdingen Björn Eriksson tar upp den misslyckade integrationspolitiken i Sv Dagbladet den 22 april. Han påpekar att staten anslår 5,7 miljarder per år till kommunernas integrationsarbete, men att ingen riktigt vet vad man gör med pengarna.
Illa nog. Men de flesta någorlunda insatta (inklusive Björn Eriksson) vet nog att pengarna felanvänds i stor utsträckning. I själva verket jobbar flera kommuner år efter år i praktiken med att segregera invandrare från resten av samhället.
Att år efter år placera flyktingar och andra invandare i förorter som Rosengård och Bergsjön etc leder ofelbart till utanförskap.
"Lilla Irak" i Södertälje är ett typexempel på politisk felbedömning. Att Barack Obama berömde Södertäljes kommunalråd Anders Lago, detvisar att presidentkandidater inte alltid vet vad de talar om. Förmodligen är Lago en välmenande person, men segregation är inte värd beröm.
Undervisningen i svenska för invandrare har försämrats och genom att invandrarna placeras bland andra som inte kan svenska så blir det inte heller något naturligt lärande genom umgänge. Och för väldigt många blir det inga jobb heller.
Av integration blev segregation. Många blir naturligt nog upprörda när skolor bränns och kollektivtrafiken angrips. Men vi bör komma ihåg två saker: att det i grunden handlar om ett politiskt systemfel och att det behövs en integrationspolitik värd namnet.
Det finns tyvärr anledning att förmoda att den nuvarande regeringen fortsätter i den förras fotspår. Den bakomliggande gamla tanken är att göra som man alltid har gjort eftersom det är enklast.
Men priset för "enklast" blir allt högre. När det är för högt, då kan det vara för sent.
Åke Askensten, Debattör, journalist, www.askensten.com
