Mitt hemland har valt en president med afrikanska rötter. Sannerligen är det något som jag aldrig hade trott skulle ske i min livstid. Jag föddes 1961, några år före medborgarrättsrörelsen nådde sin kulmen. Mitt första minne av ett presidentval är när jag som elvaåring plockade upp morgontidningen och såg att republikanen Richard Nixon hade vunnit en ny mandatperiod. Jag blev förkrossad. Nixon hade varit president så länge jag kunde minnas. Hur skulle jag kunna stå ut med honom i fyra år till?
Alla i min släkt var demokrater. Så hade det alltid varit. Som barn såg jag bilder på min farfar som ung man leda strejkande hamnarbetare i våldsamma sammandrabbningar med polisen. Männen omkring honom bar klubbor och annat tillhygge. Farfar, gamla boxaren, gick med knuten näve.
Ett par år innan Robert Kennedy mördades kom han till Buffalo, industristaden där min släkt hade satt ner sina rötter efter att ha emigrerat från fattigdomens Irland. Min far valdes ut som Kennedys ledsagare i staden. Förhoppningen var att öka fars chanser i sin egen valkampanj till borgmästare i villaförorten dit han hade flyttat vår familj. Många andra hade bosatt sig där när innerstaden allt mer började befolkas av svarta som flytt förtrycket och arbetslösheten i sydstaterna. Men trots att samhället beboddes av arbetarklassfamiljer vars fäder jobbade i bil- och stålfabrikerna, där alla var medlemmar i facket, förlorade pappa valet. De nya vita enklaverna utanför USA:s större städer hade redan blivit republikanska fästen.
De politiska konsekvenserna av medborgarrättslagstiftningen 1964 hade visat sig vara värre än president Lyndon Johnson någonsin anat. Nixon blev först med att dra fördel av vita amerikaners förbittring mot demokraterna över att svarta hade vunnit sina fulla rättigheter. Han segrade första gången tack vare att en uttalad sydstatsrasist, tredjepartiskandidaten George Wallace, splittrade Demokraternas väljarkår 1968.
Splittringen inom arbetarklassen fick ytterligare näring av krig. John F. Kennedys stora misstag i Vietnam utnyttjades av både partierna för att expandera USA:s militärindustri. En betydande andel amerikanska arbetare livnärde sig på att bygga bomber och flygvapen. Till skillnad från McCains misslyckade försök 2008, lyckades också Nixon fyrtio år tidigare med att framställa demokratiska krigsmotståndare som opatriotiska svikare. Nationalism blev lika med militarism. Republikanerna hade med hjälp av rasmotsättningar och krig skaffat sig en permanent väljarbas hos arbetarklassen.
Efter ett mindre lyckat mellanspel med demokraten Jimmy Carter som president på 70-talet, kom Ronald Reagan som en räddaren i nöden. Reagans retorik anspelade tydligt på vitas motsättningar mot svarta. Han började sin valkampanj i sydstaterna genom att tala nostalgiskt om "states rights", ett kodord för rassegregering. Hans snack om "bidragsdrottningar i Cadillacs", misstänkliggjorde svarta ensamstående mödrar som överrepresenterade bland socialbidragstagare.
Dessutom tog Reagan till sig ett nytt vapen i det republikanska kulturkriget. 60-talets gatudemonstrationer hade inte bara lett till kapitulation i Vietnam, utan också till 70-talets kvinnorörelse såväl som till kvotering och "affirmativ action", där minoriteter gavs företräde vid offentliga upphandlingar och inträde till högskoleutbildningar. Utvecklingen väckte ilska hos vita konservativa landsbygds- och förortsbor, som tilltalades av budskapet hos USA:s växande skara av kristna fundamentalister. TV-evangelisten Jerry Falwells hyperkonservativa folkrörelse Moral Majority blev en politisk kraft och förenade sig med den republikanska maktstrukturen för att skapa landets starkaste väljarblock.
Vid nästa maktskifte 1992 valdes visserligen en till demokratisk sydstatsguvernör till president, men Bill Clintons politik kunde knappt skiljas från traditionella republikanska värderingar om avreglerade marknader och s.k. frihandel. Clinton genomförde sociala reformer som inte ens företrädarna Reagan/Bush hade lyckats med, som t.ex. "workfare", där socialbidragstagare tvingades utföra samhällstjänst.
Samtidigt uppstod s.k. "megakyrkor" som lockade nya medlemmar genom att erbjuda samhällsservice som hade försvunnit från den offentliga sektorn. Republikanernas mest trogna väljarbas utgjordes nu av kristna låg- och medelinkomsttagare i en osannolik allians med landets superrika elit.
Sett från detta historiska perspektiv blev USA:s mest misslyckade president, George W. Bush, egentligen inte mer än den logiska följden av en politisk rörelse som sedan länge hade tappat sina demokratiska grundvalar. USA hade effektivt utvecklats till en enpartistat, med sina två grenar Demokraterna och Republikanerna. Nu lyckades neokonservativa krafter, som även Reagans regering hade betraktat som tokskallar i högermarginalen, lyfta sig till centralpositioner inom makteliten. Efter terrorattackerna 2001 var det bara en tidsfråga innan USA totalt tappade sin moralkompass och inledde ett lagvidrigt krig med allt som följde i dess spår, bl.a. tortyrhålor och spioneri mot den egna befolkningen.
Det oundvikliga slutkapitlet inleddes samtidigt som finansinstitutionerna närmade sig kollaps. I början på valrörelsen, inför 2008 års presidentval, betraktades John McCain som chanslös. Snart visade det sig dock att alltför många oberoende och republikanska väljare hade börjat misströsta och fjärma sig från partiet. McCain framstod som den enda republikanska kandidaten med gedigen politisk bakgrund som kunde locka oberoende väljare från det politiska mittfältet. Ändå fortsatte partiets kristna fundamentalistiska bas att hota McCains utsikter. Valet av Sara Palin som vicepresidentkandidat blev resultatet en medveten - och misslyckad - politisk kalkyl, vars syfte var att locka politiskt oberoende kvinnors röster samtidigt som det blidkade den kristna högern.
Än så länge var en demokratisk seger långt ifrån säker. Viss risk fanns för en upprepning av valfusket från 2000 och 2004. Men ett större hot var republikanernas beprövade strategi om att utnyttja rädsla som politisk valuta. I min ungdom var Sovjet den stora djävulen. Berlinmurens fall inträffade dock inte före Reagans segertåg över fackföreningsrörelsen. Medan den yttre fiende som Reagan hade kallat "det onda imperiet" förföll, uppstod istället en inre fiende; mitt i 90-talets starkt expanderande ekonomi växte amerikaners rädsla för arbetslöshet. Industrijobben exporterades till låglöneländer. Tjänstesektorn rationaliserades kraftigt och folk fick jobba hårdare och längre veckor. Snart dominerades USA:s växande arbetsmarknad av "McJobs", dvs. lågbetalda servicearbeten med liten eller ingen arbetstrygghet. Det nya seklet inleddes med ett historiskt terrordåd och politiker utnyttjade tillfället genom att odla folkets fruktan för radikala islamister. Republikanernas valrörelse 2008 skulle som tidigare exploatera den rädslan för att mota amerikaners djupa längtan efter riktig förändring.
Samtidigt gjorde demokraternas långa glidning åt höger det svårt för dem att hävda sig som riktiga reformister. Demokraterna hade inte ens utnyttjat sin majoritet i Kongressen för att hejda Bushregimens militarism eller dess många övertramp mot grundlagen. För att markera någon skillnad överhuvudtaget mellan partierna, ansågs tidpunkten vara inne för en kvinnlig eller svart presidentkandidat. Och den enda skillnaden demokraterna emellan, var Obamas tidiga motstånd mot Irakkriget.
I slutändan fanns det en stor majoritet amerikaner som längtade lika mycket efter att kriget skulle stoppas som att landets gamla rasmotsättningar äntligen skulle överbryggas. Med hjälp av deras kampanjbidrag - samt massor med bidrag från Wall Street - vann först Obama sin viktigaste seger och samlade störst kampanjkassa. Tack vare det, samt hans egen blygsamma bakgrund och överlägset retoriska förmåga, skapades historiens kraftigaste marknadsföringskampanj. Med kreditmarknadens sammanbrott kom avgörandet. Republikanernas långa politiska och kulturella dominans hade till sist brutits.
Det återstår dock att se om USA:s första svarta president också tänker bryta politikens nyliberala hegemoni. Men till sin stora ära har nu Barack Obama visat kraften bakom de berömda orden: "The only thing to fear is fear itself." I det amerikanska folkets känslomässiga utflöde som hela världen bevittnat i veckan finns också beviset på att amerikaner med s.k. vänstervärderingar älskar sitt land minst lika mycket som de som länge försökt att framställa patriotism som en unikt republikansk egenskap.
Med den enorma uppslutning som Obama nu har bakom sig och det unika kontaktnätverk som han har skapat för att aktivera folk, finns faktiskt förutsättningarna för en riktig politisk reform. Liksom det historiskt stora valdeltagandet i tisdags krossade republikanernas planer att manipulera valresultatet, kan amerikaners fortsatta aktiva delaktighet vända framfarten mot ökade klassklyftor, globala miljökatastrofer och ohejdad militarism. Nu finns möjligheten att återuppväcka 60-talets folkanda, där "grassroots"-folkrörelser började få lika mycket att säga till om som landets storföretag.
Kommer Barack Obama att vara lyhörd för folket eller för sina bidragsgivande bankirer? Bortom hans retorik fanns det mycket litet i Obamas politiska plattform som tydde på en reell kursändring. Kongressens underkastelse för storeföretagens lobbyister lär inte heller avta bara för att Demokraterna stärkt sin majoritet. Kommer Obama att utnyttja sitt nätverk bland befolkningen för att sätta lokalt tryck på politikerna i Kongressen?
Såsom jag upplevde segerruset den femte november, ska man inte underskatta kraften i hela världens rungande ovation över Obamas triumf. Visserligen hade han aldrig lyckats utan att först ha behagat Wall Street, men mandaten kommer ändå ifrån väljarna. Egentligen finns det ingen större motsägelse här än i paradoxen som än en gång lyfts till ytan hos det amerikanska folket. I ett land där individualism har höjts till national dygd, står folket ändå samlat med tårar i ögonen och utropar "Yes WE can!".
Åke Askensten
