När det gäller dagliga behov av mat och tak och annat livsnödvändigt, så verkar det som om priserna i förhållande till medianinkomsterna inte alls minskar på grund av någon ökad produktivitet!?!
Läs mer under annonsen: I förra artikeln på samma tema, så skriver jag om något som verkar konstigt och nästan absurt. När BNP ökar år efter år efter år (med enstaka undantagsår) så ökar uppenbarligen produktiviteten per arbetstimme. Produktivitetsökningarna inom många olika verksamhetsområden, gör ju då att en hel del av arbetskraften friställs. I takt med att arbetskraft då friställs så minskar förstås arbetskostnaderna och priserna för producerad enhet (i varje fall är detta helt uppenbart inom IKT m.fl. branscher och sektorer).
Men just när det gäller människornas dagliga behov av mat och tak och annat livsnödvändigt, så verkar det som om arbetskostnaderna och priserna i förhållande till medianinkomsterna inte alls minskar på grund av någon ökad produktivitet!?! Visserligen sker det väl ständigt en viss befolkningsökning med behov av ökad produktion, som i viss mån bromsar behoven av personalminskningar, men marginalkostnaderna för en något större produktion blir väl oftast relativt försumbara, eller…
Hur kan nu detta komma sig? Sker det då inte alls några produktivitetsökningar inom branscher och sektorer som direkt eller indirekt berör kostnaderna och priserna på "mat, tak och annat nödvändigt"? Och som rimligtvis då leder till fortlöpande personalminskningar, och som i sin tur leder till minskade arbetskostnader, minskade priser och minskad moms!
Nu är det förstås många som menar att minskade priser på en mycket stor andel av den inhemska konsumtionen och användningen av det fysiska realkapitalet och de fysiska basprodukterna i praktiken innebär deflation och därmed arbetslöshet. Men "deflation" beroende på ökad produktivitet för att tillgodose allas fysiska basbehov (rätt sak på rätt plats vid rätt tid för var och en och till allt lägre och lägre priser) är förstås ingenting som någon vettig människa säger nej till!
När det gäller dem som eventuellt friställs på grund av ständigt ökad produktivitet, så bör rimligen en ökad arbetsmarknad för tjänster och hälsobringande upplevelser mer än väl kunna öka sysselsättningen inom dessa sektorer. Med minskade kostnader och priser för de fysiska basbehoven så finns det ju många som får pengar över för ökad konsumtion av en myllrande mångfald när det gäller tjänste- och upplevelseutbud.
Även om massmedia, ekonomerna och politikerna tycks försöka nonchalera och tysta ner det, så finns det många fler som välkomnar lägre priser och "deflation": http://www.mises.org/freemarket_detail.aspx?control=451
Citat: “... rather than a problem to be dreaded and combated, falling prices through increased production is a wonderful long-run tendency of untrammeled capitalism. The trend of the Industrial Revolution in the West was falling prices, which spread an increased standard of living to every person; falling costs, which maintained general profitability of business; and stable monetary wage rates—which reflected steadily increasing real wages in terms of purchasing power. This is a process to be hailed and welcomed rather than to be stamped out..."
Nu hade jag tänkt fortsätta med att ventilera några av mina egna funderingar kring detta dilemma, men innan jag eventuellt fortsätter med att ha synpunkter på frågor och eventuella lösningar på problemen, så skulle jag gärna vilja ha kommentarer från dem som läser.
Uno Hansson, Pensionerad konstruktör och idémakare
Åke Askensten
