"- Amanda, du BORDE må bra. Du har så bra föräldrar och syskon som lider av det/dig. Du har massor av vänner som älskar dig och du har ett bra liv. Kolla bara på dina ärriga armar"
Läs mer under annonsen: Jag hade precis kommit hem efter 42 dagar på psyket under mitt sommarlov för två år sedan. Smalare än någonsin, trasigare än aldrig förr. Jag kommer inte ihåg så mycket från just den dagen, men jag minns att det var fest hos en släkting till mig. Det hade varit födelsedagskalas med mycket mat och som vanligt satt jag där och petade runt med gaffeln på tallriken. Alla gick hem och jag satt kvar. Då kom orden som jag minns så väl ännu idag.
"- Amanda, du BORDE må bra. Du har så bra föräldrar och syskon som lider av det/dig. Du har massor av vänner som älskar dig och du har ett bra liv. Kolla bara på dina ärriga armar" För det var precis så hon sa till mig tillsammans med en besviken blick.
Dessa ord sitter fast i min skalle ännu idag och gnager. Det var ord som knäckte mig totalt och gav mig ton av skuldkänslor. Kanske var det som hon, min släkting sa? Borde jag egentligen må bra? Var det mitt fel att mitt liv tog fel vändning, en jävligt depressiv sådan? I två år levde jag i ren skam, jag skämdes över mina psykiska sjukdomar. Jag skämdes över att jag skadade min omgivning på grund av att jag inte mådde bra.
Det hela gick väldigt långt, jag blev väldigt sjuk. Jag drack vatten och ibland åt jag sallad. Oftast åt jag inte alls. Jag skadade mig själv och spydde. Allt för att straffa mig själv för att jag skadade alla andra. Efter ett tag tappade jag räkningen om alla självmordsförsök och dagar på akuten/psyket. Antal stygn och opererade rakblad i halsen glömdes också.
Mitt liv tog en vändnig en dag i februari nu i år. Det var egentligen inte samma vändning som jag ville åstadkomma. Jag vaknade en dag på IVA med respirator, sond och trasiga organ. Jag blev inlagd på psyket -ännu en gång. Men för första gången fick jag riktig hjälp av Bup. Jag fick behandling, riktiga kontakter osv. jag hittade livsgnistan igen, jag lärde mig mer om mig själv och mina känslor och beteenden.
Idag är jag glad över att det inte blev värre ändå. Visst jag levde i ett helvete om jag ska vara ärlig och jag är fortfarande inte frisk, jag går fortfarande på mediciner och i behandling. Men samtidigt så gör det inte så mycket för nu vet jag att det aldrig var mitt fel att jag mådde dåligt. Det kommer aldrig vara mitt fel för jag önskade aldrig mig flera svåra sjukdomar likaså en cancersjuk inte önskar sig cancer. Eller en diabetiker som vill ha diabetes.
Istället för att skämmas kan jag nu berätta att jag klarade mig igenom jävligt mycket och att jag överlevde. Mina ärr är idag inte ett tecken på misslyckande utan snarare ett spår från mitt snart förflutna. Och ja, nu är jag en överlevare. En jävligt stark sådan.
Birgitta Stiefler
