Läs mer under annonsen: Jag drömmer om bokskogen där hängmattan är uppspänd och som jag sover ute i under ljumma sommarnätter. Jag kan se solen försvinna och sjöns vatten skifta färg i månljuset.
Det lilla Skånetorpet är avstyckat så att en liten skog kom i min ägo och jag började genast göra om den till min egen. De fridlysta lundavivorna och orkidéerna som växte i skogen runt om försvann inte ifrån sitt ursprung: De bara flyttade över till min sida av staketet.
Jag vaknar till och knuffar på Bellman och fortsätter med drömmen som är så intensiv att dofterna når mig tydligt. Konvaljedoften, mattan av vitsippor och, insprängda i den mattan, mina påsk- och pingstliljor av olika slag, ganska många hybrider. Örtväxteras milda dofter. Kaprifoler och doftjasminer klättrar i sämja med murgrönan på trädens stammar. Hamnar man i växtzon 1 när man bor i Stockholm kan ingenting stoppa en blomsterfrälst galning.
Jag ser skuggan bredvid hängmattan: Barry har lagt sig till ro. Han älskar när vi sover ute för en S:t Bernhardshund är ju egentligen gjord för kyla.
Den stora gula rosen som täcker hela gaveln mot vägen doftar honung. Alla som åker förbi brukar stanna och fotografera den och en dag kom en äldre dam förbi. Hon berättade att de hyrt stället och tagit med sig rosen från Heidelberg under sin bröllopsresa 1947. Jag vann utmärkelsen Sveriges vackraste gavel med den rosen i en veckotidning. Då var den över 6 meter hög. Jag ser därefter på den med andakt.
Jag bestämmer mig för att jag funnit platsen där jag skall dö. Att somna in i denna hängmatta i detta paradis måste vara den ultimata sortin när den tiden var inne? Jag vaknar till igen och vet plötsligt att jag inte längre är kvar i mitt paradis.
Åren gick och de 60 milen fram och tillbaka började bli en belastning liksom de 30 inbrotten under fem år. Det öde lägets nackdel. Jag började beväpna mig för att våga sova ensam i min hängmatta.
Jag känner doften i halvsömnen men vet någonstans att det beror på att det är samma tidiga doftkaprifol, hägg och syren utanför mitt fönster som jag hade därnere. Här uppe kommer de bara lite senare. Fast vinstockar har jag fått ge upp. De doftar inte så den förlusten tar jag lätt på.
Så minns jag: Sista gången jag åkte förbi efter försäljningen. Den 60-åriga rosen nedhuggen, skövlad. Parkskogen igenväxt. Tegeltak i stället för halm. Röd postlåda!! Inte min fristad längre. Bara en bostad bland alla andra. Men nu i häggens och kaprifolens tid kan jag inte låta bli att undra: Doftar det lika underbart därute i skogen i natt? Glittrar månen över sjöns mörka vatten och har någon annan funnit sin plats att invänta döden på?
Birgitta Stiefler
