Det finns VM- och EM-finaler som för alltid etsar sig fast i minnet hos spelare, ledare och publik. Jag minns mycket väl den första VM-finalen som jag såg - som faktiskt förändrade hela mitt liv.
Läs mer under annonsen: När jag var liten trodde jag att F.C. Parma var världens bästa fotbollslag. Det hade naturligtvis med en viss Tomas Brolin att göra. Jag var i åttaårs-åldern och visste inte mycket mer om fotboll än det som min storebror Gustav berättade för mig. Och han försäkrade mig med bestämdhet om att Tomas Brolin var Bäst (ett påstående som han så vitt jag vet fortfarande vidhåller).
Men en dag fick sig min bild av Parma en rejäl törn; TV2 visade en match där Brolin och hans kamrater mötte ett svartvit-randigt lag som hette Juventus. Vad hände? Naturligtvis blev mina vitklädda hjältar totalt överkörda av den oövervinnerliga turinska fotbollsmaskinen. Matchen slutade 4-0 till Juventus, och från och med den dagen hette min nya idol Roberto Baggio.
När vi spelade fotboll och låtsades att vi var proffs så ville jag hädanefter spela i Juventus och kallas för Baggio. Jag och min storebror spelade i knattelaget Malexanders IF, som antagligen var Sveriges sämsta lag och kunde få stryk med 30-0 (men vi slog Sjöge, grabbar! Vi slog Sjöge!). Vi lät oss dock inte slås omkull av lite lätt motvind, utan fortsatte vara övertygade om att vi skulle bli proffs en vacker dag.
Så kom den där magiska sommaren 1994. Det var en solig och stekhet sommar och den mesta av tiden tillbringade vi på fotbollsplanen, med enstaka avbrott för ett dopp nere i Axsjön. Men framförallt minns man naturligtvis fotbolls-VM i USA, som är det största idrottsminnet för nästan alla svenska fotbollsfans. För mig också; att få se Sverige ta sig till semifinal, och sedan köra över Bulgarien med 4-0 i bronsmatchen, var en ovärderlig upplevelse och jag har aldrig älskat fotboll lika mycket som då. Men VM slutade inte där för min del.
Roberto Baggio skulle avgöra VM-finalen mot Brasilien, och först då skulle USA-drömmen vara fullbordad i mina ögon. Och nog avgjorde han alltid. Sällan har världen skådat en så dåligt slaget fotbollsstraff i ett så viktigt moment av ett världsmästerskap. Min stora förebild, min Gud i hästsvans hade gjort bort sig inför hela världen. Den natten grät jag mig till sömns, det var som att något hade brustit inom mig, en illusion hade fallit för alltid.
Men istället för att överge Italien och Baggio när jag såg deras skuggsida - som jag hade gjort med Parma - så bestämde jag mig för att Italien visst var bäst, att det som hade hänt var en tillfällighet och att jag skulle fortsätta vara "mitt land" trogen i vått och torrt. Och det var allt annat än lätt, ska ni veta; hädanefter hade Baggio och Italien en loser-stämpel bland mina kamrater, men jag försvarade dem med draget svärd och tog varje hån och anklagelse som rena personliga påhopp. Min italienska identitet blev allt starkare.
Det gick så långt att jag tillslut flyttade till Italien, och nu har jag bott här i sammanlagt tre år. Jag berättar den här historien dels för att det var en final igår kväll som många fans runt om i världen säkert kommer att minnas hela livet, dels för att jag nu ska ta farväl av det här vackra landet och flytta hem till Sverige igen. Att bo utomlands kan ibland vara jobbigt och krävande, och är inte alltid så lyxigt och glamoröst som många tror. Då är det lätt att glömma varför man åkte från första början; för att man hade en dröm, en passion.
Idag är Italien regerande världsmästare, och när Spanien igår vann EM så sade förbundskaptenen Aragones att den verkliga finalen hade varit kvartsfinalen mot de azurblå. I min sista EM-krönika vill jag därför säga två saker: Grattis Spanien - och tack Italien.
Mitt älskade land, du är fortfarande bäst i världen. Livet kan ibland synas vara ett totalt orättvist lotteri, men det är det inte. Med tiden jämnar allt ut sig, och Fabio Grossos avgörande straff i VM-finalen 2006 var iskall. Tack Italien.
Lars Nilsson
Per Schlingmann
