Hur godtycklig och obalanserad får en förundersökning vara? Jag är oskyldigt dömd. Mitt fall gäller anklagelser om svarta pengar i garderoben. Beräkningarna som domen stödjer sig på är ett skämt.
I skattetjänstemannens värld utgår man från att 100 procent av alla krogbesökare hänger av sig jackan och betalar garderobsavgift. Men alla vet att människor gör vad de kan för att slippa betala 20 kronor, särskilt om det inte finns något garderobstvång. Jag vill påstå att om hälften av besökarna hänger av sig så är det en hög siffra.
I en rättegång borde det vara självklart att expertvittnena vet vad de talar om. I mitt fall var det en oerfaren skattetjänsteman från Västerås som fick fungera som expert på Stockholms och Stureplans krogliv.
Jag har kunnat visa på tidpunkter då krogen abonnerats och garderoben betalts i klump på faktura varför inga separata garderobstransaktioner förekommer. Men det är lönlöst. Möjligheten att abonnera krogar tycks inte finnas i Västerås. Eftersom straffsatsen sedan hänger ihop med hur mycket pengar skatteverket "gissat" att det handlar om, så får deras uppskattningar enorm rättsverkan. De ses som fakta och ifrågasätts aldrig.
Det är inte bara jag som varit med om detta. När Skatteverket skulle granska en skaldjursrestaurang inne i landet jämfördes den med en skaldjursrestaurang vid kusten. Intäkterna från en lönsam sommarmånad får bli schablon för branschen året om. På samma sätt låter skatteverket vinsten för pizzerior i storstad fungera som riktmärke för en pizzeria i Ljusdal. Ansvaret att bevisa motsatsen ligger på företagaren och är ofta en helt omöjlig uppgift, särskilt utan biträde.
Och hur är det egentligen med nämndemännen? Man kan tycka att en person som beslutar om en annan människas öde ska vara engagerad och iaktta den som vittnar för att kunna avgöra ansiktsutryck, nervositet om personen talar övertygande eller inte. Men i mitt fall satt nämndemän och sov vid rättegången. Hur analyseras vittnesmålen då? Mellan snarkningarna?
Mina upplevelser gör att jag inte längre kan lita på tingsrätten. Som tur är har jag chansen att få mitt rättsfall prövat i hovrätten. Den möjligheten har inte alla.
Jag har så många fler frågor jag funderar över: Varför blir offentliga personer hårdare dömda i tingsrätten? Hänger det ihop med att rättens ledamöter påverkas av media? Varför låtsas då tingsrätten vara opartisk? Varför tillåter vi media och olika krönikörer att avgöra skuldfrågan innan domstolens förhandling ens är påbörjad? Varför granskar skatteverket invandrare hårdare än svenskar? Hur kontrollerar partierna nämndemännens lämplighet och hur länge de orkar vara vakna? Varför har man inte rätt till biträde i skattenämnd och länsrätt? Vad hände med uttrycken "bortom rimligt tvivel" och "hellre fria än fälla"?
Journalisten Nuri Kino och juristen Kinora Awrohum skrev en artikel i Expressen den 15 maj om detta. De menar att Skatteverket utgår från att invandrare fuskar, att verkets inställning till invandrare är "skrämmande" och att människor fälls utan övertygande bevisning.
Ett exempel är krögaren Emanuel som inte ens klarar att ställa om klockan på sin kassaapparat, men enligt domen klarar att manipulera ett avancerat kassasystem för att lura staten. Det krävdes varken att domstolen kunde bevisa att kassaapparaten gått att manipulera eller att Emanuel varit kapabel att göra det. Det räckte med att fantisera om att han KAN ha begått ett brott. Det går alltså alldeles utmärkt att döma en människa på rena spekulationer i Sverige.
Det är långt från det enda fallet. Socialdemokraten Anna Sjödin skrev en artikel på samma tema tidigare i år med rubriken "Sverige är en skatterättslig bananrepublik" där hon levererade en svidande kritik. Hon beskriver detaljerat hur hon har följt flera konkreta fall där ledamöter i skattenämnderna lyssnat till en föredragande tjänsteman från Skatteverket för att sedan varken ställa frågor eller föreslå den minsta förändring. De litar blint till Skatteverkets sakkunskap och dömer regelmässigt efter verkets åsikt. Den som förväntar sig ödmjukhet eller hjälp från Skatteverket väntar förgäves. Deras inställning kan krasst sammanfattas: "Vi gör inga fel, men skulle det ändå göras det fel så är det åklagaren som driver process inte vi". En sådan arrogans påminner om den rättssäkerhet man kan vänta sig i Nordkorea. Jag har funderat mycket över om det verkligen kan vara så här illa tills jag själv blev oskyldigt dömd och själv hade sett svenskar bli friade med tyngre bevisning än den som funnits mot mig. Nu vet jag, av egna upplevelser, att det Nuri Kino, Kinora Awrohum, Anna Sjödin och många fler, både från höger och vänster, påstår, är sant.
Jag har träffat på människor som dels tycker "ingen rök utan eld" och "bra att han åker dit". Jag undrar om de skulle säga likadant om de själva var drabbade. Då har jag en känsla av att deras skratt skulle fastna i halsen.
Vi har uppenbara problem med rättssäkerheten när det gäller skattemål, värst är det för invandrare. Faktum är att det är mer rättssäkert att snurra på ett tombolahjul och använda det som avgörande instans. Ska det vara så?
Stefan Whilde
