Johan Staël von Holsteins och Maria Küchens debatt om kopplingen mellan kultur och pengar är en intressant spegel av kulturdebatten i Sverige idag. Egentligen handlar deras ordväxling mer om pengar än om kultur.
Läs mer under annonsen:
Frågan är, ska man tjäna pengar på kultur eller ska man offra sig för konsten och eventuellt kunna leva på den? Vem avgör? Enligt min mening blir det oavgjort.
Det lär väl inte vara en slump att de senaste filmerna från Hollywood handlar bl a om CIA -plan och kriget mot terrorn. Jag tror inte dessa filmer var gratis att göra och jag tror inte en sekund på att producenterna avser att göra filmer som inte inbringar massor av dollar. Men jag tror heller inte att man bara tänkt på intäkter när man valt ett så pass infekterat ämne som att USA med hjälp av andra länder helt enkelt kidnappar folk och flyger dem anonymt kors och tvärs över jordklotet för att förhöra de, ibland under tortyr. Då hade man inte gjort filmen "Rendition" och betalat Reese Witherspoon för att spela huvudrollen som frun till en kidnappad man och Meryl Streep som ärkevärstingen. Därmed har man i filmen förenat en het politisk fråga och med ekonomiska intressen inom en kulturyttring - som dessutom kan betraktas som nöje.
Kultur som ett sociologiskt fenomen skapar gränser som definierar oss och ett "vi" som är värt att försvara men också ett "de andra". Kultur fungerar även som en legobit i vårt identitetsbygge och alla dessa bitar finns där även om vi bygger om och om våra kulturhus. Foucault betecknade detta som tankearkeologi, att vi kan tränga oss in i våra diskursanalyser genom nuets och det förflutnas lager till tankar som funnits och som än idag påverkar oss utan att vi riktigt förstår det. Dessa legobitar finns där även om de används i olika slags byggen under olika tider. Ett exempel lär vara det svenska motståndet mot EU och EMU som skär rakt igenom partierna även om politiker och medier vill ha frågorna till blockpolitiska frågor. Är det den urgamla svenska frihetskänslan som redan präglade de fria bönderna som Gustav Vasa hade nytta av som styr även ställningstaganden angående EU, NATO och mycket annat?
Man kanske ska se kultur som en lök med många lager. Den innersta kärnan kan uppfattas som det som alla kan enas kring; konst och musik som kulturyttringar. Sedan kommer det fler lager som skapar "kulturen" det vill säga språket, design, konsumtionsvaror och -mönster, pedagogik, politik, identitet. Och det är just där vi fastnar varje gång när vi letar efter en gemensam nämnare som alla kan enas kring. Det sorgliga är förstås att om vi enas kring en gemensam nämnare för, till exempel, "svensk kultur", blir det den harmlösa, symboliskt mest tydliga, minst provocerande och samtidigt mest försonande kulturen som får äran, eftersom den gemensamma nämnaren alltid också blir den minsta gemensamma nämnaren för att fungera. Därför blir Sverige dalahästar, Danmark lilla jungfrun, Finland bastulandet och Norge landet för hurtiga fjällturare.
Det är alltid intressant att läsa kultursidorna i Sverige. Det är där man får veta vad som händer, vilka trender som gäller, vad det politiskt inkorrekta för dagen är och inte minst vilka tokigheter som storebror hittar på för medborgarna. Av någon anledning finns de skarpaste ställningstagande för medborgarnas integritet och mot säkerhetsstyrkornas övertramp först som opinionsyttringar på kultursidorna. Klimatfrågan avhandlas på kultursidor minst lika ofta som på allmänna sidorna - de flesta tidningar tycks sakna klimatjournalister och lämpar över frågan till kultur. Globaliseringen med ekonomiska förtecken är ett annat ämne som flitigt diskuteras på kultursidorna. Naomi Klein förekommer oftare där än på nyhetssidorna trots att hon är grävande journalist. Sexköpslagen har också blivit en kulturfråga snarare än en polisiär angelägenhet. Kultur och kultursidorna bestämmer helt enkelt vad som är politiskt korrekt och vilken diskurs som gäller. Om man vill etablera en ny tanke eller åsikt i Sverige gäller det att formulera det som en kulturfråga och ta sig in i medierna via kultursidorna. Enklast är det att skriva en bok om frågan och få det recenserad. Idag är klassresor av olika slag, pappabeskrivningar, IT-samhället, i viss mån andra världskriget, feminism, kyrka/religion utan gud (och utan satan), globaliseringseffekter, klimatfrågor, gnäll på alliansen, presidentvalet i USA och integration på listan över ämnen som går igenom lätt.
Å andra sidan finns det en s.k. kommersiell kultur som oftast speglas på nöjessidorna. Där har vi musiken, filmerna, teatern och andra uttryck som inbringar pengar till producenterna och artisterna. I viss mån har det blivit en fabrik av nöje och man producerar artister på samma sätt som man producerar kulturyttranden. Artisterna får sedan gå under beteckningen "kändis" och fylla medier - för att sälja. Och de säljer inte bara sig själva och därigenom skaffar sig inkomster utan även prylar, resor och restauranger gärna tillsammans med företagare. Vissa kändisar glöms fort, medan andra lyckas hänga kvar med eller mot sin vilja och generera pengar. Allt oftare blir även de s k seriösa artisterna, som inte vill vara en del av nöjesindustrin, stoff för kändistidningarna eller kändisspalterna. Det är inte en slump att en djupintervju med en författare i en seriös tidning bara råkar sammanfalla med att den nya boken ska ut snart…
Pengar mäts i klara matematiska termer och ett mått på kulturkvalitet är hur många som fått ta del av en kulturyttring. Men det är bara ett mått. Ibland syns inte publiken. Och i andra fall gäller det att rädda en kulturell yttring som är på väg att dö och bara har en mikropublik. Då kan man inte resonera utifrån boskapstermer. Ett exempel som jag tänker på är dragspelsstämmor, som på somrarna drar minst lika mycket folk som Hultsfred, men som inte genererar en rad recensioner på kultursidorna och därmed blir icke-kultur för Kulturrådet, trots att det finns otaliga dragspelsklubbar som ideellt spelar på bibliotek och på äldreomsorgen för att sprida den kultur och glädje som den stora mottagargruppen vill ha. En annan musikyttring som helt lyser med sin frånvaro på kultursidor, i recensioner och därmed också i radioutbud, är modern religiös musik trots att det ordnas kristna rockgalor av samma dignitet som Faddergalan varje år. Om vi hör Creed någon gång på radions Rock Classics är det främst rock och inte religion. Samisk musik - jojk - hörs aldrig trots att det är hotad kulturyttring precis som t ex lulesamisk dialekt är. En handfull talare finns kvar men ingen nedtecknad grammatik. Trots det galopperar varken kultursidorna eller kulturrådet fram som hjältar för att rädda den här urgamla svenska kulturen. Tydligen är några benrester viktigare kulturyttringar än ett levande språk. Istället är alla upptagna med PEN-klubben och kurdiskans rätt i Turkiet. Det finns otaliga andra exempel på strömningar som inte passar kulturmallen.
Men varför inte se mångfalden? Självklart behöver poeters barn gummistövlar lika mycket som företagsledarens barn. Och en liter mjölk kostar lika mycket för Markoolio, Linda Skugge och Dogge Doggelito som för Maria Küchen. Låt oss inse att i vissa fall kan man kombinera sin konst med att det blir ett yrke och näringsverksamhet - i andra fall inte. Få har attackerat Kristina Lugn för att bara tänka på pengar trots att hon har drivit en privatteater under många år. Många har attackerat Dogge Doggelito som sålt sin rap till El-Giganten.
Det viktigaste är att inse att det behövs statlig finansiering lika mycket som det behövs artister utan statlig finansiering. Det viktigaste är att det finns medier och forum för alla att visa upp sin konst. Så bollen ligger egentligen inte hos Statens kulturråd utan snarare hos kulturkritikerna. Ska de bedöma källan till finansieringen eller konsten i sig?
Stefan Whilde
