Jag sätter mig på en av de få lediga stolarna vid incheckningen. Vissa människor rusar fram i sin iver att hinna med sitt plan, andra vankar stilla fram och några sitter redan i baren. Det är en tidig måndag morgon och jag har fått reda på att det ska bli 21 grader i Skåne och jag ser fram emot att komma hem. Helgen har varit full av arbete och rummet jag hade denna gången var inte lika ljudisolerat som det jag brukar ha, så jag känner att jag behöver hämta energi inför familjelivet.
Jag sjunker sakta ner och låter min blick zooma in på det där "ingenting" i fjärran och min kropp slappnar sakta av och min andning hamnar i magen. Efter en liten stund kommer en man och sätter sig bredvid mig. Han är prydligt klädd, i min ålder, välansad skäggstubb och affärsväskan ställer han mellan benen framför sig. Min blick fortsätter vandra iväg över folkskaran som är på väg mot nya mål i en ny vecka och jag finner lugnet inom.
Det fylls på med folk som också ska åka till Köpenhamn vid gaten, och min blick hamnar till höger där mannen med den prydliga klädseln sitter. Han har tagit upp en liten apparat som är cirka 15x15 cm som visar ett skiftande böljande mönster på en display samtidigt som han håller pekfingret ovanpå den. För mig som är i sjukvården ser det ut som ett illa EKG och eftersom mannen bredvid verkar vara rätt så stabil och lugn i sin andning utgår jag från att det måste handla om något annat. Mina ögon landar på displayen och jag följer med en stund tills min nyfikenhet inte kan bärga sig längre.
Jag säger med ett snett leende att jag arbetar inom sjukvården och undrar vad det är han håller på med. Han svarar vänligt att det är en apparat som ska hjälpa honom att meditera på rätt sätt. "Jaha", säger jag förvånat och blir helt tyst. Efter typ tio sekunder kan jag inte låta bli att fråga honom om han inte kan märka det inom sig om han mediterar rätt. Det är som att trycka på en knapp och han berättar om sitt stressiga liv med ett företag han sålt som han nu arbetar för. Han har en viktig roll i det förtaget och reser några gånger i veckan till Malmö där det har sitt huvudkontor. Dessutom har han fru och barn och barnen skickar sms ibland och säger att de tycker han är hemma för lite. Tacka den för att han behöver slappna av, tänker jag och motarbetar min impuls att lägga en hand på hans arm. Jag håller upp två fingrar och mäter upp fem centimetrar och säger: "Du vet, barnen är bara små en sån liten stund och så poff är det stora. Du kanske ska fundera över vad som är viktigast". Kurvan på displayen dansar schottis i ojämn takt och hade det varit ett EKG hade han haft hjärtflimmer men jag förstår att det är pulsen som visas och inser att jag ska vara tyst.
Mina tankar vandrar till tron på elektroniken och undrar varför man numera inte kan lyssna inåt. Den bästa indikatorn på om vi mår bra eller ej, eller om vi måste förändra något, är vi själva, bara vi vågar stanna upp och lyfta blicken. Men det är klart, då missar vi allt det som kanske har blivit en stor del av vårt liv och som vi bygger vår identitet på. Jag samlar ihop min blomsteräng i magen (som är mitt sätt att finna lugn på) när speakern förkunnar att det är dags att gå på planet. Vi ler mot varandra, mannen och jag, och jag önskar honom lycka till innan han försvinner i myllret av människor på väg in i en ny vecka.
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej. 
