politik & samhälle

Rasismen i Sydafrika

POLITIK & SAMHÄLLE	Rasismen i Sydafrika	Betyg:
	Lars Nilsson
552 läsare	1 jul kl. 20.08

Läs mer under annonsen:

Jo, det är rätt. Vissa av Er har läst den här artikeln i mars 2008. Men till följd av datastrul hos Sourze försvann den efter någon dag. Därför tar jag den igen.

----------

Kanske är det så att vi tidigare, och med viss rätt, men också till följd av dåliga kunskaper, betraktat rasism som en vit företeelse, vilket möjligen gjort oss blind för annan rasism. Det gäller även etniska konflikter, djup fattigdom och inbördeskrig i Afrika, där de vitas dåliga samvete (inte sällan i ofrivillig symbios med svarta diktaturregimer) ofta vill spåra kolonialism, slavhandel och västs girighet som grundbult till allt elände fast andra förklaringar ligger närmare till hands.

Överhuvudtaget får man en känsla av att vissa problem bland de svarta, vare sig det nu gäller i Afrika eller i USA, är det lite skamligt att prata om. Och framför allt skall man inte gärna antyda att dessa kan vara självförvållade.

Feltolkningar, missuppfattningar och skamkänslor när det gäller svarta är som sagt vanliga i västvärlden. En sådan missuppfattning, som förvisso inte har med rasism eller ens Sydafrika göra, men som tydliggör det hela, är slavhandeln från Afrika till Amerika. I Sverige har det fått status av sanning, inom breda folklager, att afrikansk slavhandeln till Amerika i huvudsak var till för att förse Nordamerika med billig arbetskraft för bomullsplantagerna.

Faktum är att det som nu senare blev USA, importerade mellan 500,000 till 650,000 slavar medan Karibien, Central- och Sydamerika stod för mellan 11 till 12 miljoner(!) slavar. Det var sockerproduktionen som fick snurr på slavhandeln, särskilt då den i Brasilien, och inte bomullen i USA. Även hos till synes välinformerade personer brukar dessa enkla fakta sprida bestörtning och tvivel.

Så visst är förutfattade meningar ett hinder, på många plan, när det gäller att diskutera allt som rör de svarta - och Afrika.

Tyvärr är sanningen den, även om den är bitter för många att erkänna, att man i Sydafrika numera har bytt ut en vit nationalism mot en svart. En initierad artikel i tidningen Axess (länk nedan) nyligen bekräftar det jag länge själv sett tydliga tecken på.

Regeringspartiet ANC stämplar ofta och gärna numera meningsmotståndare som rasister, om de är vita, eller förrädare, om de är svarta.

Sydafrika har en icke-rasistisk författning sägs det. Men alla parter enades tidigt om att införa positiv särbehandling (affirmative action) för att gynna den folkmajoritet som dittills diskriminerats. Svarta, färgade och kvinnor skulle få företräde till jobb om de hade liknande meriter som andra sökanden. En medveten diskriminering för att få bukt med den vita rasismens orättvisor.

Förra året slog dock arbetsminister Membathisi Mdladlana i en debatt fast att positiv särbehandling aldrig kommer att upphävas i Sydafrika. Den omvända rasismen permanentas.

Det gäller även inom sporten. Sportministern har nyligen beslutat att i fortsättningen måste rugbylandslaget spegla nationens demografiska sammansättning. Alltså skall minst 80 procent av spelarna vara svarta.

Även färgade och indier klagar. De anses vara för vita(!) för att få anställning i de statliga bolagen. I ANC-styrda storkommuner, en där bla Pretoria med omgivningar ligger, är det bara svarta företagare som ska vinna kontrakt i anbudsförfaranden, säger borgmästaren. Ras är här otvetydigt ett trumfkort.

Allt det här är åtgärder som naturligtvis påskyndar landets allt mer accelererande braindrain till främst den övriga engelskspråkiga världen.

Styrelsen i det statliga radio- och tv-bolaget (SABC), besätts med lojala svarta ANC-politruker och dess ordförande har beslutat lämna South African National Editors Forum för att tidningar "inte visar respekt för vårt folk". Utrensning sker av opartiskt kritiska och samhällsgranskande journalister inom SABC.

Paradoxalt nog är det de vita liberala journalisterna, som en gång tog strid mot apartheid, som sparkas ut först, medan de som blundade och lydde då, duger även nu. Allt detta sker under en öronbedövande tystnad från den under vita rasistregimen så upprörda svenska journalistkåren. Men nu gäller det tydligen att tassa mjukt.

Dessvärre är det mycket som tyder på att Sydafrika, som länge ansetts vara ett demokratiskt föregångsland på kontinenten (det enda faktiskt i Afrika), är på väg mot samma sorgliga öde som Zimbabwe. Även där ville ingen i väst uppmärksamma den svarta rasismen och dess konsekvenser förrän det var för sent. Den sydafrikanska regeringens uttalade förståelse och undfallenheten inför Mugabes skräckregim är oroväckande.

Själv har jag besökt landet ett flertal gånger både under apartheidtiden och efter frigörelsen. Vi har bla haft ett fadderbarn i Sydafrika under lång tid. Jag tror att var och en som nu besöker landet och som lämnar de mer turistbetonade områdena, läser landets tidningar och sätter sig in förhållandena, lätt drabbas av pessimism över utvecklingen.

Källor: bla http://www.axess.se/web/main.nsf/0/A104EA4E72EB45EBC12573AD005423E0