Läs mer under annonsen: Nu har det blivit riktigt allvar i Zimbabwe. Tyrannen Robert Mugabe som uppenbarligen lider av någon slags psykotisk sjukdom i sin ålders höst trotsar hela världssamfundet. Det är en sak, men det beklagliga är att hela världen bara har tittat på medan Mugabes gorillor har misshandlat och mördat tusentals oskyldiga. Det är först nu, när saken gått för långt, som världen fått arslet ur vagnen och fördömt våldet genom FN:s uttalande. Men detta räcker knappast, för FN:s uttalande är ett "språk" som Mugabe och hans maffia inte alls förstår. De förstår bara ett språk - våld! Vad som behövs därför är en militär invasion och ett övertagande av Zimbabwe, ett gripande av Mugabe och hans anhängare och ett återgående till demokrati. Frågan är bara vem som ska göra detta? Jag ser ingen annan lösning än att den forne kolonialmakten Storbritannien kliver in militärt och räddar det zimbabweanska folket.
Hela Zimbabweaffären påminner om hur, för ca 35 år sedan, hela världen bara tittade på medan den Ugandiske "grisen" Idi Amin Dada, nästan dagligen, kastade sina motståndare till krokodilerna i Nilen! Precis som Mugabe gör i dag med sina landsmän, mördade Amin tusentals oskyldiga Ugandier i början på 70-talet. Världen bara tittade på medan en dryg halv miljon ugandier av asiatisk härkomst, däribland en del släktingar till mig, blev bestulna på sina hem, pengar och tillgångar och handgripligen kastade ombord på jumbojetar för att utvisas ur landet i vilket de och deras förfäder fötts! Då minns jag väl hur de brittiska medierna fördömde och förlöjligade Amin, men jag minns också hur den brittiska regeringen, feg som den var, inte lyfte ett finger för att få ett stopp på Amin förrän det var för sent. Då blev det grannlandet Tanzania som klev in militärt och sparkade ut grisen. Då var det lätt för grannlandet Tanzania att kliva in militärt. Amin var en tyrann som aldrig gjort någonting gott för Afrika eller Uganda. Robert Mugabes fall är helt annorlunda - han är en av Afrikas största frihetsbekämpar och att avsätta honom militärt och att gripa honom vore som att måla ett svart fläck på Afrikas politiska historia. Därför är det svårt för Sydafrika eller andra grannländer att agera militärt, och detta är ännu mer anledning till varför britterna bör kliva in och utföra jobbet. Om Tony Blair kunde ansluta sig till USA och skicka brittiska trupper för att avsätta Saddam Hussein på grund av någon icke existerande massförstörelsevapen, då borde hans efterträdare, den brittiska premiärministern Gordon Brown, kunna skicka trupper till ett land som Zimbabwe som varit brittisk koloni och vars historia mer eller mindre har skapats av britterna under det förra århundradet. Problemet är att dagens britter tycks ha glömt bort vad deras förfäder förorsakade i, bland annat, Afrika under den stora brittiska kolonialtiden. Det är de oskyldiga zimbabwierna, varav många är vita av brittisk härkomst, som i dag betalar notan, varför britterna har ett ansvar att kliva in militärt och genom att gripa Mugabe och hans gorillor, återställa ordningen i sin forna koloni.
Häromdagen diskuterade jag Zimbabwe med svenska vänner. Trots att dessa var högutbildade personer visste de knappast någonting om Zimbabwe, och det förvånade mig inte. Eftersom Sverige aldrig har haft kolonier i Afrika så beskrivs inte länder som Zimbabwe så mycket i svensk skolundervisning. Dock, när jag gick i skolan, lärde man sig om Afrika i minsta detalj, och i synnerhet om de länderna som färgades i rött på kartan, d.v.s. de som tillhörde det Brittiska Imperiet. Två av dessa länder var förstås Nord Rhodesia (i dag Zambia) och Syd Rhodesia som är dagens Zimbabwe. När jag var unga man var alla britter mycket medvetna om Storbritanniens tidigare roll i Afrika, hur britterna plundrade kontinenten på sina resurser. Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu summerade det hela på ett humoristisk sätt när han sade så här:
"Når den vita mannen kom till Afrika höll han Bibeln i handen och det var vi svarta som ägde landet. Då sade den vita mannen ’Låtom oss bedja!’. Vi svarta stängde våra ögon och bad. När vi öppnade våra ögon hade den vita mannen tagit landet och vi stod där med bibeln i handen"
Robert Mugabe var en av dem som såg till att Biblen kastades tillbaka i händerna på de vita imperialisterna och att landet återgick till de svarta, men i processen lyckades han skapa en lynchstämning mot vita. Han är inte alltför olik Adolf Hitler, som också led av någon slags psykotisk sjukdom som gjorde att han trotsade världen och i smyg dödade sex miljoner judar. Skillnaden mellan Hitler och Mugabe är dock att Mugabe gör det han gör mot sitt eget folk och inte i smyg, utan han gör det öppet och vi ser dåden i våra vardagsrum i nyhetssändningarna.
Om detta hade hänt under Margaret Thatchers tid då är jag ganska säker på att vi hade sett brittiska trupper nere i Zimbabwe för länge sedan. Järnladyn hade tagit Mugabe i örat för länge sedan! Vi minns alla hur hon skickade den brittiska flottan halvvägs runt jorden för att sparka Argentina ut ur Falklandsöarna - och lyckades. Frågan är om Gordon Brown har modet som krävs för att lyfta det brittiska arslet och rädda Storbritanniens forna koloni Southern Rhodesia?
Birgitta Stiefler
