(Jag vill först av allt säga att denna text inte är grundad på vetenskaplig analytisk objektivitet utan den är ytterst subjektiv, så det inte blir någon missuppfattning.)
När jag tittar ner i tidningen och ser texten som säger "stark och säker" kan jag inte koppla det till mig själv, men samtidigt ser jag mig på bilden där texten är skriven. Jag ser en glad kvinna i bikini som visar fram sina brännskador. Visst kommer jag ihåg att jag var i Stockholm innan jul och fick tagit lite bilder i en studio "gud-vet-vart" men att se journalistens intryck av mig på pränt känns lite konstigt.
Jag har hört dessa ord om mig innan och jag har verkligen, som den självkritiska människa jag är, funderat över vad det är som gör att andra ser mig på det viset. Vilka signaler är det jag ger ut som får andra att tycka jag är "säker"?
Inom mig känner jag mig inte alls särskilt säker utan är nog mest en liten rädd person som fått sina törnar i livet. Jag levde i ett 18-årigt förhållande med en man som efter några år berättade för mig vad jag tyckte, hur jag kände och vad jag ville. I början lade jag inte så mycket vikt vid dessa uttalanden men efter som åren gick och han en dag lämnade mig insåg jag att jag inte längre visste vem jag själv var. Han hade under så många år berättat för mig hur jag var och vad jag tänkte så den dagen jag stod där själv insåg jag att jag inte var något mer. Det gick också upp för mig när han lämnat mig att jag hade använt hans ansiktsuttryck som en måttstock på om det jag nu sagt var ok. Det var skrämmande insikter.
Det tog lång tid för mig att åter hitta mitt inre och i den processen lovade jag mig att ingen människa skulle få sätta sig på mig igen. Jag lovade mig också att om jag var undrande inför något en annan människa sa skulle jag fråga. Allt är subjektivt och vi tolkar utifrån våra egna referensramar, vilket inte är den andra människans. Numera frågar jag om jag inte förstår och jag tittar folk i ögonen (vilket jag alltid gjort) när jag pratar med dem. Är man stark och säker då?
Jag tror inte det egentligen, utan detta handlar om ett sätt att överleva efter att ha varit utsatt för lite av varje. Jag likaväl som någon annan saknar en famn att få krypa in i när saker blir lite turbulenta runt omkring, men inte till priset av mig själv.
Jag tittar på bilden igen och ler lite. Det var rätt så skoj att prova på att stå inför en fotograf på det viset och vi fick fin kontakt…..därav det stora leendet på bilden…….men säker?….njae!
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej. 
