Läs mer under annonsen: Sedan den republikanska ikonen Ronald Reagan vann USA:s kulturkrig har Demokraterna bara blivit bättre och bättre - på att förlora presidentval. Visserligen lyckades Bill Clinton segra i två av de senaste sju presidentvalen, men meningarna går vitt isär om Clinton var demokrat i partibeteckningens egentliga mening.
Clintons valsegrar vilade knappast på Demokraternas traditionella partners i politiken, de stora fackförbunden. Under åtta år, med Ronald Reagan som president, påbörjades fackförbundenas politiska marginalisering och under Clinton cementerades den. Idag är knappt 12% av USA:s löntagare fackligt anslutna. Inte ens de ekonomiska förbindelserna mellan facken och Demokraterna finns kvar. Partikonventet i Denver saknade c:a tio miljoner dollar i finansiering. Partiledningen förlitade sig på Barack Obamas tunga kampanjkassa och sponsring från storföretagen för att få festen att gå runt. Under tidigare decennier hade fackförbunden naturligtvis betalat notan.
Ronald Reagans genialitet låg i att övertala vita arbetarklassväljare att rösta emot sina egna ekonomiska intressen. Kronisk rasism hade redan gjort spelplanen skev. När den demokratiska presidenten Lyndon B. Johnson signerade 60-talets medborgarrättslagstiftning fastslog han efteråt att "Nu har vi förlorat Sydstaterna i en generation". Reagan såg till att det varade ännu längre och att partilojaliteten hos även många nordbor gled till höger.
Republikanernas popularitet hos medel- och arbetarklassen ligger i hur dessa väljare identifierar sig kulturellt. Att anspela på rasmotsättningar är bara början. Genom att fokusera på värderingsfrågor som abort, evolution och homoäktenskap förblindas många traditionella demokratiska väljare av republikansk polemik. Även i ekonomiska frågor har högern lyckats dominera debatten. Ronald Reagan hittade på "bidragsdrottningen som kör Cadillac" som skräckexemplet på välfärdsstatens ekonomiska missgrepp. Men det var Bill Clinton som, med hjälp av sin republikanska arbetsmarknadsminister, drev igenom "workfare", där fattiga tvingades utföra samhällstjänst för att behålla sitt socialbidrag.
Löner för de lägst avlönade arbetarna pressades naturligtvis ner, samtidigt som Clintons nyliberala handelsavtal NAFTA drev tidigare välbetalda industrijobb utomlands. Efter åtta år hyllades Bill Clinton för att ha skapat miljontals nya jobb under fredstidens längsta oavbrutna ekonomiska expansion. Men de flesta av dessa "McJobbs" var i den snabbt expanderande och lågavlönade serviceindustrin - knappast den typen av arbete som varit grunden till Amerikas berömda "way of life". Istället myntades begreppet "working poor" för att beskriva hårt arbetande löntagare som ofta blivit tvungna att ha mer än ett jobb bara för att täcka hushållsavgifterna.
Visserligen steg medelinkomsten under Clinton, men det visade sig vara samhällets övre skikt som slukade åt sig det mesta. Fattiga och bidragsberoende hade i och för sig börjat bra, eftersom nivån på samhällsstöd är knuten till inflation. Men under Clintons tid ändrades statens sätt att beräkna inflation. Istället för att följa prisutvecklingen på ett antal bestämda varor, justerades valet av varorna alltefter priserna steg. Skulle man beräkna inflationen under tvåtusentalets första åtta år enligt den gamla modellen, ligger genomsnittet på c:a 9 procent.[1] Under tiden har de flesta amerikanerna sett sin reella inkomst stagnera eller till och med sänkas. Det som döljde effekterna var inflödet av billiga prylar från länder dit man hade exporterat industrijobben - och fastighetsbubblan förstås.
Det var också under Clintons tid som lagen, som sedan 1931 hade reglerat bankindustrin, avskaffades. Med riksbankschefen Alan Greenspans entusiastiska godkännande skapades en spirande obligationsmarknad för att finansiera bankernas starkt expanderade och högst instabila låneverksamhet. Bubblan växte och amerikaners besparingar försvann till förmån för en regelrätt kreditexplosion, baserad på den absurt övervärderade fastighetsmarknaden. Resultatet ser vi nu, med banker i bankrutt och statens desperata försök att rädda landets två största bolåneinstitut.
Men Bill Clinton lyckades åtminstone eliminera det enorma budgetunderskott som han hade ärvt från republikanerna Reagan och Bush den förste. Det gjorde han främst genom att beskatta de rika. Alltså bedöms Bill Clinton numera som en framgångsrik president efter att ha ökat inkomstklyftorna, skapat fler superrika och fått ordning på statsfinanserna genom att beskatta landets höginkomsttagare. För att sätta sprickor i detta svajiga fundament krävdes bara att hans efterträdare, USA:s historiskt sett mest misslyckade president, skulle sänka skatter för de rika och starta ett långt och kostsamt krig. Numera har USA ett budgetunderskott som får Ronald Reagans dito att se ut som notan efter en otursam helg i Las Vegas.
Demokraterna har alltså inte varit sig riktigt lika sedan Clinton kom till makten, stödd av partiets högerfalang DLC (Democratic Leadership Council), vars uttalade mål var att fjärma partiet från dess populistiska förflutna. Men det finns ändå stor skillnad mellan Clintons Vita Hus och den neokonservativa kabal som nu drivit USA:s ekonomi till ruinens brant. Presidentvalet i höst blir avgörande inte bara för hur djup och långvarig krisen blir, utan om det amerikanska samhället överhuvudtaget blir igenkännligt för nästa generation.
Barak Obamas populära profil och retoriska förmåga i all ära, men så långt ifrån Bill Clintons politik - och predikament - står han inte. Även om Obama skulle vilja lansera en historisk sjukvårdsreform eller verkligen stimulera USA:s sargade ekonomi med massiva projekt inom alternativenergi och infrastruktur, kommer han, som Clinton, att mycket snart efter valet upptäcka att det helt enkelt saknas pengar. Republikanernas mål sedan flera decennier har varit att, såsom chefsideologen Grover Norquist en gång sa, "krympa staten ner till storleken där den kan släpas in i badkaret och dränkas". George W. Bush har visserligen expanderat staten, men man måste ändå medge att han saknar motstycke som ekonomisk sabotör.
Här i Sverige har en av Clintons största beundrare sagt; "Den som sättas i skuld är icke fri." Fri var aldrig Bill Clinton och det blir inte heller Barack Obama. Ska han som president överhuvudtaget kunna påverka USA:s dystra ekonomiska framtid får han tåla leken med samma institutioner som orsakat fördärvet. Kanske därför omger Obama sig med liknande ekonomiska rådgivare som Clinton; Harvardutbildade nyliberaler. Men utåt signalerar det ingen vidare kursändring.
Birgitta Stiefler
