Läs mer under annonsen:
Nyligen samlades 3500 människor i Minneapolis för att kämpa för det fria ordet. För fjärde året i rad hölls den nationella konferensen för mediereformation och i år blev antalet besökare nästan tio gånger fler jämfört med konferensens första år. Bland huvudtalarna var två män som i tre decennier tillhört de största namnen i amerikansk TV-journalistik, Bill Moyers och Dan Rather.
Varför hålla årliga konferenser för mediereformation i ett land där pressfriheten är så omfattande att den har skapat världens i särklass största medieutbud? Just därför. USA:s mediemarknad är dominerad av storägare som skapat en historisk samstämmighet mellan media- och makteliten. Gränsen på självcensur har passerats. På senare år har fall efter fall uppdagats där de stora amerikanska mediabolagen verkat i maskopi med Vita Huset.
En av de värsta propagandakanalerna före Irakkriget var som bekant tidningen New York Times. I efterhand avskedades Judith Miller, reportern som värst försummat sin granskningsplikt, och på ledarsidan gjorde NY Times offentlig avbön. Nyligen kom en mindre gottgörelse med avslöjandet om att pensionerade militärer i upprinnelsen till kriget hade agerat hemliga talesmän åt Pentagon. Militärerna hade anlitats som experter av stora TV-nyhetsorganisationer men försvarsdepartementet hade kontinuerligt informerat militärerna om hur krigspropagandan bäst skulle föras ut till TV-tittarna. Mediabolagen granskade aldrig sina inhyrda experters uppdragsgivare eller deras många andra uppdrag åt amerikanska vapentillverkare. Tvärtom hade CNN:s nyhetschef Eason Jordon stoltserat med att han flera gånger personligen besökte Pentagon för att försäkra sig om att just hans lista på militärexperter godkänts av försvarsdepartement.
Bill Moyers senaste dokumentärfilm, "Buying the War", visar hur amerikansk mainstream-media blev en villig medaktör i Washingtons propagandaoffensiv. Bland mycket annat skildras fallet med TV-kändisen Phil Donahue, vars unika pratprogram på 70-talet banade väg för sådana storsuccéer som Oprah. Donahue återkom till TV samtidigt som Vita Huset satte igång sin propagandamaskin, men han vägrade spela med. Tvärtom bjöd han in gäster som särskilde sig från mängden i deras starka skepticism inför flödet av falska uppgifter från Washington. 22 dagar före invasionen stoppades programmet. Senare läckte ett intern PM ut där den ansvariga bolagschefen uppger att "Donahue medför ett besvärligt offentligt anseende för [TV-nätverket] NBC i krigstid, samtidigt som våra konkurrenter viftar med flaggan vid varje tillfälle."
Moyers tes bekräftas också av Vita Husets f.d. talesman Scott McClellen, "insidern", som har avslöjat sina chefers ohederlighet i en bästsäljande bok. McClellen anklagar även Vita Husets journalistkår för flathet. Nu har flera kända journalister bekräftat ett starkt tryck från sina chefer att spela med och spegla den patriotiska stämning som emanerade från Washington.
I "War Made Easy", dokumentärfilmen som baserats på Norman Solomons bok med samma namn, illustreras hur amerikaner utsattes för en heltäckande bombmatta av officiell krigspropaganda. Skådespelaren Sean Penns berättarröst ledsagar lugnt genom en kakofoni av "nyhetsrapporter" som utgjorde en kraftig eko-effekt av regeringens lögnaktiga argument inför invasionen; "I upprinnelsen till kriget i Irak, mångdubblades nyhetsorganisationernas misslyckande med att ställa berättigade frågor om regeringens brådska mot krig av TV-nätverkenas avsiktliga beslut att belysa det militära perspektivet innan striden ens hade börjat.". Till och med Scott McClellen menar att pressen ställde fel frågor och fokuserade för mycket på krigsförberedelserna. Experterna som nyhetsprogrammen vände sig till betecknades av Pentagon som sina hemliga "message multipliers".
Ett enklare erkännande om stormedias maskopi med makten kom i ett mindre uppmärksammat uttalande i december 2007 från Demokraten John Conyers, ordföranden för kongressens justitieutskott. Som svar på en fråga om varför den Demokratiska kontrollerade kongressen inte ställde George W. Bush inför riksrätt, förklarade Conyers att "det finns en mycket stark verklighet i och med medias storägarkoncentration; det skulle kunna sluta med att folk som borde dokumenteras i historien för att ha begått många graverande fel och brutit mot grundlagen, istället skulle förvandlas från förövare till offer."
Finns det en tydligare beskrivning av de stora mediabolagens korrumperande inflytande i USA? Själva ordföranden i kongressens justitieutskott är rädd för att få media emot sig i sitt lagstadgade ansvar att avsätta en brottslig president! Det var därför partiledaren Nancy Pelosi redan dagen efter Demokraterna vann majoriteten i kongressen 2006 avslog alla förslag på att ställa Bush inför riksrätt. Rädslan för mediejätterna och risken för att de skulle kunna stjälpa Demokraternas chanser att erövra Vita Huset i 2008 satte USA:s rättssystem ur spel - för att inte tala om demokratin.
Dock får man trösta sig med att det inte finns någon preskriberingstid för mord eller krigsbrott. Nu har en av USA:s mest berömda åklagare, Vincent Bugliosi, med en närapå perfekt rad av vinnande domstolsutslag bakom sig, presenterat, i bokform, ett vattentätt åtal mot George W. Bush för mord. Författaren är numera pensionerad men hoppas på att någon bland USA:s tusentals åklagare, med hjälp av boken, kommer att anta utmaningen och ställa Bush inför rätta.
Som åklagare var Bugliosi mest kända fall massmördaren Charles Manson, om vilket han skrev den bästsäljande boken Helter Skelter. På senare år har han skrivit om hur den amerikanska fotbollsstjärnan O.J. Simpson kom undan med ett brutalt dubbelmord. Liksom boken om Manson, blev också den om Simpson en bästsäljare. Bugliosi är därför van vid stor massmedial uppmärksamhet kring sina böcker, med besök i TV-soffor och recensioner i de största tidningar och tidskrifter. Fast denna gång har han effektivt svartlistats. De stora mediabolagen fortsätter att isolera vanliga amerikanska mediekonsumenterna från dräpande kritik mot presidenten.
Behovet av mediereformation har bevisligen aldrig varit större. Man skulle kanske tro att den nynominerade demokratiska presidentkandidaten, vars valkampanj har förts under rubriken "Change" (förändring), vore intresserad av att tala på konferensen i Minneapolis. Obama vet själv hur det känns att bli utsatt för massmedialt angrepp. I ett försök att ifrågasätta kandidatens patriotism visades hans pastors provokativa predikningar kontinuerligt under premärvalskampanjen.
Obama har till och med startat en ny hemsida för att dementera de många falska rykten som fortfarande florerar om honom (som t.ex. att han i hemlighet är muslim). Men när den fjärde konferensen för mediereformation möttes i Minneapolis, med Bill Moyers, Dan Rather, Naomi Klein och många andra välkända namn, ignorerades den av USA:s mainstream-media såväl som av Barack Obama.
Signifikativt är däremot Obamas val av publik vid sitt första tal efter att ha vunnit Demokraternas historiska nominering. "American Israel Public Affairs Committee" är den allra mest inflytelserika lobbyistgruppen i Washington. Förutom att i flera decennier garanterat Washingtons stöd för Israels ockupationspolitik, har AIPAC många gånger bevisat sin förmåga att krossa karriärer när amerikanska politiker trotsat dess ändamål. I år vallfärdade Demokraternas nynominerade presidentkandidat till AIPAC-konferensen precis som John McCain gjorde för Republikanernas räkning. Men det var Demokratens rabiata uttalanden som skulle få mest uppmärksamhet.
Barack Obama framförde en åsikt till AIPAC som knappast ens uttalas högt inom Israels högerregering: "Jerusalem ska förbli Israels huvudstad, och den måste förbli odelad." Detta simpla uttalande bortser ifrån ett väsentligt politiskt faktum: "Ingen palestinier, ingen arab och ingen muslim kommer att stifta fred med Israel om bergstemplet vid Haram-al-Sharif [i Jerusalem] en av Islams tre heligaste platserna och den mest markanta symbolen för palestinsk nationalism, inte överlämnas till palestinsk suveränitet."
Så kommenterar den israeliska skribenten och fredsaktivisten Uri Avnery Obamas uttalande inför AIPAC. Avnery beklagar att Obama har plockat upp, från historiens skrotmarknad, det utslitna slagordet "odelat Jerusalem, Israels huvudstad i oändligheten", ett mantra som diskret har försvunnit från officiella israeliska uttalanden eftersom det utgör ett oöverstigligt hinder mot fredsprocessen.[1] Dessvärre uttrycktes Obamas vision samtidigt som israeliska regeringsmedlemmar försvarat nya judiska bosättningar på traditionell palestinsk mark i östra Jerusalem - vilket till och med Condolleeza Rice har kritiserat!
Bekräftar Obamas oroväckande uttalande om Jerusalem den bristande utrikespolitiska erfarenhet som hans motståndare har anklagat honom för? Kanske kandidaten försöker överbevisa sin hårda inställning mot Mellanösterns muslimer (som mot de två amerikanskor i sjalar som förbjöds att sitta bakom Obamas talarstol där de skulle kunna ses på TV).[2] Obamas medarbetare försökte sedan tona ner uttalandet om Jerusalem (och bad om ursäkt till damerna), men de hade inget att tillägga om kandidatens ord inför AIPAC om Iran: "Jag ska göra allt i min makt för att hindra Iran från att skaffa sig ett kärnvapen." Sen tryckte han till; "Allt i min makt. Allt."
Följande vecka turnerade George Bush genom Europa där han upprepade sina ständiga hot mot Iran. Enligt många analytiker förbereder Bush en attack mot Iran före sin avgång. Till och med den ärkekonservativa kolumnisten Patrick J. Buchanan har ponerat att Washingtons neokonservativa kabal kan bli frestad att inleda krig mot Iran för att förbättra McCains chanser att vinna presidentvalet. Obamas ord inför AIPAC lät kusligt likt den nuvarande presidentens krigshetsande polemik. Båda påminner om krigstrummorna som hördes via mainstream-media våren 2003.
Birgitta Stiefler
