Läs mer under annonsen: Maininki seglade tillbaka till Vasa, där resten av de trävaror som hade blivit kvar på fartyget lastades av. Sedan seglade båten till Uleåborg, där man lastade på vapen, hästar och soldater som skulle till Röyttä. När Åberg just var hos en lokal fiskare för att köpa fisk såg han hur Stuka-plan (finska?) flög över båten och öppnade eld. Hela båten exploderade, och tog med sig hästar, loggboken, två av besättningen och hela sin hemlighet till havets botten.
En del av de hundratals lårar som fraktades över Östersjön under de mörka septembernätterna hamnade i Stockholm, dels i en lägenhet på Karlaplan 4, dels på hotell Astoria, som var en viktig mötesplats för den svenska underrättelsetjänsten.
De tre andra båtar som användes i operationen var Lokki från Nystad, samt Osmo och Georg från Närpes. I motsats till Maininki hade dessa även med sig massor av folk till Gävle och Härnösand, hela den finska underrättelsetjänsten, ca 700 människor inkluderande en del familjemedlemmar, enligt vissa uppgifter t o m runt 1000 personer! Stellisterna, som de kallade sig själva, uppträdde som vanliga finska flyktingar och togs även emot som sådana. De förhör som gjordes med dessa av polismyndigheten i Härnösand hemligstämplades och skickades till försvarshögkvarteret. De svenska sociala myndigheterna kallades in för att ta emot dessa människor, och det föreslogs t o m att de skulle ha s k Nansen-pass, sådana som utfärdades till flyktingar. Det var dock omöjligt att hålla tyst om en så omfattande operation och snart läckte information bl a till Härnösandsposten och Västra Norrlands Allehanda, som båda började skriva om finska quislingar. Dessa skriverier stoppades dock snabbt. Enligt historieforskaren Agrell var troligen själva den svenska utrikesministern Christian Günther införstådd.
Det fanns även en annan del av Stella Polaris-planen, som inte är så känd. Kapten Jussi Sovio har berättat 1980 om hur hans ErP4-underrättelsebataljon, som var just då bakom fiendens linjer fick order om att skaffa ett flygplan och vara beredd att flyga över till den svenska sidan av Haparanda om Sovjet skulle ockupera Finland. I samband med Stella Polaris kom ordern att flytta på sig, men på väg västerut fick Sovio en kontraorder av Hallamaa att snabbt infinna sig i Torneå. Någonting hade gått snett.
Vad hände med arkivmaterialet?
Enligt källorna, bl a Erkki Pale, mikrofilmades allt material från operation Stella Polaris. Pale tillsammans med löjtnant Lauri Pöyhönen ansvarade för arbetet i Stockholm. Pale fick klartecken från svenskar efter att ha etablerat en nära kontakt med försvarsmakten i Stockholm. Allmänna åklagaren agerade som budbärare mellan Pale och svenskarna och i sinom tid fick Pale nästan obegränsad frihet att röra sig inom de svenska militära institutionerna. I Pales arbetsgrupp ingick kapten Bogojavlenskij, Pertti Hartikainen, A.Korkeakoski, löjtnant Jukka L. Mäkelä, Eero Helkama samt fröken Marjatta Pusa. Filmerna skickades till Helsingfors för framkallning och sammanlagt blev det över 900 meter. Arbetet tog nästan 6 månader och det företogs mestadels i hotell Astorias källare i Stockholm.
Svenskarna blev rädda av den mängd av människor och material som operationen innehöll och beslutade att förbjuda finsk underrättelseverksamhet från svensk territorium. Finnarna visste varken in eller ut och till slut bestämde de att sälja signalspaningsmaterialet för att kunna finansiera den framtida verksamheten. Mannerheim själv, som nu var landets president, gav order om att sälja signalspaningsapparaterna. General Harald Öhquist fick uppdraget och skulle sedermera rapportera till general Rudolf Walden om affärerna. Försvarets ekonomichef Runar Bäckström fick som uppgift att dölja all redovisning. Svenskar ville köpa det finska materialet för en kvarts miljon kronor dåtida pengar. I förhandlingar på hotell Grand i Stockholm den 14. 11 1944 deltog från Finland Erkki Pale och Hans Olof von Essen och från Sverige Torgil Thorén och Svante Påhlsson, numera värmländsk industriman, som hade bjudits in personligen av Rudolf Walden.
Resultatet blev två dokument, ett officiellt köpeavtal, där svenskar köper det finska signal-spaningsmaterialet, och ett gentlemannaavtal, där svenskar förbinder sig att förvara det finska arkivmaterialet i 50 år och sedan återlämna det. Enligt underrättelsechefen Raimo Heiskanens memoarer undertecknades detta avtal även av greven Carl Bonde. Enligt vissa uppgifter ville finnarna datera avtalet till juli 1944 så att det skulle se ut som om operationen hade planerats och verkställts innan freden kom. Svenskar ville inte fiffla med dateringen. Lådorna skulle fraktas till Påhlssons gods Rottneros i Värmland. Påhlssons dotter Ebba Horn af Åminne har vittnat om hur lådorna förvarades där i åratal bakom lås och bom. Ett mindre antal lådor förvarades även på annat håll på Hörningsholms gods längre söder-ut.
Enligt Raimo Heiskanen har 220 000 kronor av köpesskillingen redovisats senare i Finland, men andra källor hävdar att Aladar Paasonen försvann med pengarna själv. Heiskanen påstår också i sin bok att finnarna förband sig att tillverka signalspaningsradioapparater åt svenskar. För ändamålet startade major Lautkari en radioaffär på Lidingö utanför Stockholm. Bakom kulisserna tillverkade kapten Nuotio, Jorma S. Koivalo och Holmberg avlyssningsapparater. I fem månader tillverkade männen 70 avlyssningsstationer åt FRA.
Allt brändes upp, eller?
Heiskanen påstår att svenskar brände Stella Polaris-arkiven i Hässelby, utanför Stockholm redan 1949. Men alla andra inblandade påstår att då pensionerade general Ehrensvärd utnyttjade sin ställning och organiserade en hämtning av arkiven från Rottneros i Värmland 1960. Det tycks finnas mycket belägg för det och därmed uppstår en fråga om varför Heiskanen 1994 vill påskina att arkiv från ett halvt sekel tidigare skulle ha förstörts innan det kalla kriget började.
1959, d v s ett halvt år tidigare, hade Påhlsson dött och Ehrensvärd var strax därefter på besök i Finland. För orsaker som han har tagit med sig i graven auktoriserade Ehrensvärd en Pehr Schwarz att kvittera ut lådorna från Rottneros under namnet Per Sund och med försvarets tjänstekort nr B 08821 eller B 08868 enligt Svenska Dagbladets Omar Magnergård 16.11. 1974.
Att lådorna sedan fraktades till Lövsta sopstation och brändes verkar vara otvivelaktigt enligt de inblandade. Men om alla lådor förstördes och var mikrofilmen är, det har varit och är fortfarande 1996 en gåta. Enligt Erkki Pale var det dags att avsluta Stella Polaris då: - Ehrensvärd agerade helt självständigt. Han hade gett sitt hedersord till general Öhqvist om att förstöra materialet. Enligt Öhqvist innehöll pappren sådant som skulle skapa mycket obehag för många finländare om uppgifterna nådde dagsljuset. Det var Öhqvist som gav ordern om bränningen, tror Pale.
Andra tror att den berömda notkrisen skulle ha med bränningen att göra. Sedan finns det gissningar om att materialet innehöll uppgifter om dels hur finnar och tyskar spionerade på Sovjet under kriget, men även om att det skulle innehålla uppgifter bl a om ett engelskbaserat spionnät som opererat via Finland i forna sovjetiska områden.
En som inte varit övertygad om att allt material är förstört är dåvarande chefen för Helsingfors Universitetsbibliotek Jorma Vallinkoski. Enligt honom finns det tre dokument som talar för motsatsen: 1) Ett brev från intendenten Peter Möller på Rottneros daterad den 16.4.1974, där intendenten förklarar att arkivet lämnats till försvarsstaben på deras begäran och där det finns kopior bifogade. 2) Carl C:son Bondes skrivna auktorisation den 24.11.1960 för personen med försvarsstabens tjänstekort med de ovannämnda numren att hämta arkivet från Rottneros. 3) Dokument som visar att någon med otydlig signatur på försvarsstaben mottagit arkivet från Rottneros den 8.12 1960. Bonde själv berättar i Dagens Nyheter 1971 att han inte är säker på att alla lådor som ingick i Stella Polaris förvarades på Rottneros och Hörningsholm. - Hur många lådor som avlägsnades innan Påhlson och jag gick med att hysa lådorna vet jag inte, säger han i tidningsartikeln. Detta skulle kunna stödja även den berättelse som Hugo Åberg lämnat innan sin död. Bonde var också en Finlandsfrivillig innan han blev chef för K 4 i Umeå och sedan säkerhetschef för försvarstaben. Bonde gick över till reservsidan 1945 och tog officielt helt avsked från militären 1957.
Johanna Parikka Altenstedt, bland annat journalist
Åke Askensten
