Läs mer under annonsen:
1967 skrev Finska LO:S FLO:s funktionär Niilo Koljonen ett PM om hur dess verksamhet finansierades av CIA och inte av internationella fackföreningsalliansen ICFTU samt de skandinaviska facken som många trodde.
Arne Geijer på svenksa LO blev livrädd efter att ha hört om PM:et och i hemlighet fick finskfödde tjänstemannen Hjalmar Rantanen, som på den tiden hade övergått till LO från AMS, till uppdrag att börja sondera med FFC om nya relationer till LO: - Mina kontakter till Finland följdes noga av FLO. I Stockholm hade byggnadsarbetarförbundets ordförande Knut Johansson fått som uppgift av Jaakko Rantanen att betala för FLOs byggavdelningschef Olof Lindert för att hålla öga på mig, skriver Rantanen i sin bok, som handlar om hans tid inom åsiktsregistreringsarbete i Sverige.
Knut Johansson representerade enligt Hjalmar Rantanen den renaste och sjukaste formen av antikommunism. Även Lindert såg kommunistspöken överallt. Lindert rapporterade direkt till Arne Geijer. Jaakko Rantanen och Olavi Järvelä hade med andra ord börjat oroa även folk i FLOs egna led. Niilo Koljonen skriver i sitt PM: "Jaakko Rantanen och Olavi Järvelä har skickligt och skrupelfritt bedragit och vilselett FLOs verkställande styrelsegrupp i många tunga fackföreningsfrågor. Bokarbetarförbundets, elförbundets och sjömannaförbundets representanter har vid möten tvingats till beslut som redan i hemlighet fattats vid förberedande möten av Jaakko Rantanen... De ovannämnda personerna har grundat och upprätthållit sin makt genom en finansiering av CIA... Deras verksamhet har innefattat bl a valutabrott, brott mot föreningslagen, vilseledande och bedrägerier inte bara mot personer i den centrala ledningen utan mot medlemmar och det socialdemokratiska partiet... att deras överdrivna och dekadenta livstil har på ett negativt sätt reflekterats över hela organisationen."
Det finska socialdemokratiska partiet hade också sin underrättelseorganisation. Organisationssekreteraren Veikko Puskala, som en tid verkade som partisekreterare, ledde den i många år. Allmänt kom organisationen att heta Puskalas butik. Puskalas kodnamn lär ha varit Bror Eriksson. Enligt Juhani Salminen, som varit insatt i verksamheten som vapenbrödrasocialdemokrat och försäkringschef, hade Puskalas butik några tusen medarbetare som sysslade med att skaffa information, åsiktsregistrera och infiltrera kommunister i Finland. Man hade täta kontakter med de andra broderorganisationerna inom Norden samt med Västtyskland. Fyra gånger per år organiserades nordiska sammankomster där agenterna fick byta erfarenheter.
Hjalmar Rantanen berättar i sin bok att Birger Elmér i mitten av 1960-talet lyckades ta ledningen över underrättelseorganisationen från Thede Palm och då grundades IB. Man lär ha trott att IB stod för Information Birger, men i verkligheten stod det för InformationsByrån. I början av 70-talet leddes den av fyra män: ÖB, Elmér, försvarsminister Sven Andersson samt avdelning 03:s chef Ingvar Paues. Det var just 03 som sysslade med åsiktsregistrering. Verksamheten finansierades med skattemedel och noterades i statsbudgeten som "särskilda verksamheter". Pengar var det gott om och när t ex finska kolleger kom på besök var bjudningarna fantastiska och det boddes i de bästa hotellen. En pinsam händelse var när fackföreningsmannen och Järjestötuki Oy-funktionären Eero Antikainen dog i ett hotellrum i Bromma i slutet av 50-talet. Hän lär helt enkelt ha dött av för mycket sprit. Hjalmar Rantanen berättar i sin bok att han många gånger översatte underrättelserapporter som kom på finska från Finland. Det handlade ofta om blöta krogkvällar med glada vänstermänniskor.
"Jag märkte många gånger att rapporterna var skrivna därför att pengarna till sprit hade tagit slut", har Hjalmar Rantanen konstaterar. Rantanen hade relativt lite med just dessa rapporter att göra. Normalt sköttes de av IBs anställda på 03. 1964 låg huvudkvarteret i Solna, Hagavägen 65 och då arbetade 17 personer där. Senare flyttades verksamheten till Valhallavägen 65 i Stockholm. Dessutom hade 03 flera privata lägenheter runt om i Stockholm för hemliga träffar.
Sveriges viktigaste spionageområden var Finland och Baltikum. Därmed gick all information som kom från Finland vidare till västmakterna. Lindencrona i krigsberedskapsorganisationen hade från början fått order om att sköta kontakterna till CIA och det brittiska MI6. Även den militära underrättelsetjänsten FRA spionerade på sitt håll. Enligt en insatt källa skulle FRA bugga den finska talmannens telefon eller arbetsrum. Till sin hjälp hade FRA finska medarbetare till talmannen. Men detta stoppades sedan det svenska utrikesministeriet hade fått kännedom om planerna. Enligt samme uppgiftslämnare har FRA i alla tider fortsatt sin spionverksamhet i Finland främst från Helsingforsambassaden, där Folke Benjamin som sagt huserade till 1987. Materialet kommer till analys till Lövön utanför Stockholm och vidarebefordras sedan till CIA och liknande underrättelseorganisationer. Via norska kollegor har information gått bl a till den israeliska underrättelsetjänsten. Enligt källan har FRA alltid varit i starka socialdemokratiska händer. Ibland har man använt sig av falska företag. Sådana kan ha varit t ex Arenko och Mörling.
Att få in pengar till Finland var svårt eftersom landet hade valutareglering och här var det fråga om enorma summor illegala dollar. Här kom den svenska sidan att spela en betydande roll. Enligt källorna transporterades kontanter vanligtvis från Tyskland via Sverige till Finland. En väg gick via Tornedalen, där Flottningsföreningen i Torne älv överförde pengar med hjälp av timmerflottare. Chefen för verksamheten där var Åke Svensk i Haparanda. En annan väg gick via Åland där Gösta Damberg senare verkade och sedan flög man pengar direkt som handbagage från Sverige till Finland. Damberg var enligt Pitsinki också en av männen som organiserade penningflödet. Detta slutade dock officiellt med att en Puskala-agent, Lauri Metsämäki, åkte fast i tullen i Bromma med en attachéväska fullt med pengar.
Uppenbarligen fick man komma på nya vägar att smuggla in valuta. De av socialdemokraterna kontrollerade bankerna var ett lämpligt sätt, men detta innebar risker. Enligt Koljonen har t ex NFBs Hagnäskontor haft ett konto med nummer 1260, som användes till att kanalisera pengar. 1967 kom det en miljon USD till det här kontot.
Pengarna har använts till att finansiera valkampanjer, organisera spionage men också till att köpa fastigheter och t o m en campingplats. Grundbanken var en annan bank som sysslade med illegal valutainförsel och också STS var inblandat När Jaakko Rantanen och Olavi Järvelä dog i en bilolycka på 70-talet gav STS-bankens chef Ilmari Lavonsalo order om att tömma FLOs värdeboxar i banken. Enligt en anställd gick detta till så att man fick rusa in tidigt på morgonen innan polisen kom. I värdeboxarna fanns det tydligen en stor mängd skuldebrev som var skrivna på fyra manliga och en kvinnlig FLO-funktionär. Det var Lavonsalo som tog hand om värdepapperen.
När det blev uppenbart att FLO inte skulle hålla längre började en period som historiker betecknar som återföreningen. F d president Mauno Koivisto, som i sin ungdom själv hade varit med och registrerat åsikter i Åbo hamn blev en av nyckelpersonerna i processen. Simo Laaksovirta är en forskare som har läst den hemliga brevväxlingen mellan Koivisto och LO och ICFTU-ledaren Arne Geijer. Det var K A Fagerholm som hade rekommenderat Koivisto för Geijer. Även den svenska ambassadören i Helsingfors Ingemar Hägglöf började informera Geijer, men mellan Koivisto och Geijer utvecklades "en inte sporadisk utan systematisk och bestående kommunikation". Laaksovirta fortsätter: - Som helhet kan man konstatera utifrån det materialet som finns på LOs arkiv att LO och dess ordförande var bättre insatt i många finska fackärenden än finska fackfunktionärer oftast själva var. FLOs Jaakko Rantanen kunde skriva till Geijer och tilltala honom "påven". Kanske syftade han på Geijers position som ordförande i ICFTU.
Trots många diskussioner med olika fackpampar och politiker, bl a Väinö Leskinen, kunde man inte komma fram till resultat. Det var Jaakko Rantanen som vägrade. Bokarbetarförbundets ordförande pratade då om en "magister-allians" där bl a Rantanen och Pitsinki ingick. Uppenbarligen syftades då på den antikommunistiska verksamhet som dessa män drev på var sitt håll. Men efter 1965 började fackliga förbund diskutera ärendet allt öppnare och fyra år senare lades FLO ned och FFC blev Finlands enda fackliga centralorganisation. Därmed tog skuggfackförbundets tid slut för Finlands del.
Den sista stora dusten var Finlands EG-medlemskap, som drevs hårt av de västorienterade. Men när Väinö Leskinen - då utrikesminister - plötsligt dog när han åkte skidor ensam bara några veckor innan han skulle till USA och diskutera frågan dog även den diskussionen i Finland.
Denna historia tar slut här, men tiden har ju tickat vidare och det finns mycket att ta fram i dagsljuset ännu om vi skall förstå vår samtid och de tankesätt och värderingar som styr oss i dag i samhället. SLUT
Källor: DN, SvD, Sydsvenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Aamulehti, Helsingin Sanomat, Der Spiegel, Hufvudstadsbladet Krigsarkivet Intervjuer med bl a Erkki Pale 1992 och 1995, med Kaarlo Pitsinki 1992, med Johannes Virolainen 1996, med Hjalmar Rantanen 1992, med Anna Loviisa Inkinen 1996. Vidare med en anonym utbildare på försvaret i Sverige, samt med en anonym medarbetare från den finska bankvärlden A cold war in a cold landscape - dokumentär av Maj Wechelmann Högt spel i Norden - radiodokumentär av SR Wilhelm Agrell: Stella Polaris, Lund 1982 Raimo Heiskanen: Stella Polaris John Ranelagh: The Agency - The rise and fall of the CIA Kuka kukin on / Vem är Vem 1960-1990 Talvisodan historia 1-2 Handelsregistret, Föreningsregistret i Helsingfors Hjalmar Rantanen: Ruotsin avarassa sylissä, 1992
Johanna Parikka Altenstedt, bland annat journalist
Åke Askensten
