politik & samhälle

Ungdomar sparkade min son i huvudet

POLITIK & SAMHÄLLE	Ungdomar sparkade min son i huvudet	Betyg:
	Angus Liddell
2588 läsare	12 feb 2008 kl. 15.57

Läs mer under annonsen:

På Karolinska sjukhuset ligger en femtonåring i respirator och familjen vet ej hur det kommer att gå, detta efter att en 16-åring slagit honom i huvudet med en vodkaflaska.
Det går en rysning genom min kropp, jag vet att det lika väl kunde varit vår familj, för några veckor sen.

Jag fick ett telefonsamtal av min son som sa "Pappa kan du komma och hämta oss i byn, jag har blivit sparkad i huvudet av några galningar". Vad som händer i min kropp när jag hör dessa ord är svårt att förklara, men jag ska försöka.

Långt in i själen känner jag hur generationer av släkten försvarat varandra på allt från franska skolgårdar i Quebec till the highlands på denna sida oceanen. Jag känner hur mina gener talar om för mig i hela min kropp att någon försöker skada den lille kille jag sett växa upp och skyddat från ont i 14 år, i den mån man kan vara närvarande i deras liv. Jag försöker tolka och följa mina instinkter och de gör att allt jag lärt mina barn om felet att bruka våld är så gott som bortblåst, någon har sparkat din son i huvudet, någon kunde dödat din son, dom kanske är kvar eller kommer tillbaka, sen ändras språket plötsligt till engelska med en skotsk brytning. I bakgrunden hörs klanens lurar blåsa till strid och någon säger "You touch my kin I break your face". Plötsligt kastar jag mig iväg med en beslutsamhet likt den man kunde skönja i ansiktet på Georg Hepburn af Athelstaneford så långt bak som 1569, om någon minns, på väg att, enligt åtalet som senare ogillades, ihjelslagit salig John Geddes samt skadat och sårat åtskilliga andra.

Tillbaka till verkligheten, jag hämtar min son och hans kompis. Tre äldre killar har slagit ner hans kompis och Emil har de dragit ner i marken och sparkat i huvudet två gånger innan de gått. Emil är groggy och har ont, han är chockad och har svårt att förstå hur de bara kunde komma fram från ingenstans, utan anledning och bara misshandla. Efteråt kommer det fram en vuxen man och två andra pojkar som lämnar sina personuppgifter om det skulle behövas vittnen, den vuxne mannen som är äldre säger "Det var det värsta jag sett, helt utan anledning" ingen känner igen killarna, vilket betyder att de inte är från byn. Jag letar efter de i fem timmar. Kör överallt mellan tågstationen och busstationen, ica, konsum - överallt där ungdomar brukar hänga men ingenstans finns dom. Till slut ger jag upp och kör hem. Min fru säger "Angus, vad hade du gjort om du fått tag i dom? Du kan inte sjunka så lågt som dom själva, det förstår du väl?"

"Älskade, älskade lilla vän, du känner mig bättre än så. Jag kan sansa mig, jag hade kört dom till polishuset, i bagaget."
"Men Angus det får inte plats tre tonåringar i bagaget, högst en om ens det."
Jag svarar henne att jag är mot våld. Det står jag för, men att jag är dålig på att räkna ut kubiklitrar i ett bagage. "Det kan man väl inte rå för?"

Nu löste det sig så väl att Emils luva på vinterjackan skyddade honom mot sparkarna, som tur var. Vad hade hänt om han haft en annan jacka? Hur kan dessa ungdomar som gör så här tro att de kan avgöra farligheten i en spark? Skillnaden mellan att träffa tinningen och inte är hårfin. Plötsligt är det mord det gäller. Vad har dom här ungdomarna missat emotionellt i sin uppväxt som gör att de kan bruka våld på detta vis utan att ens tänka på hur många lidande som står där när sparken tar fel? Tragedier av ofantlig storlek som aldrig går att reparera... Går det att kartlägga dessa våldsmäns uppväxtförhållanden, föräldrar, missbruksproblem och allt annat så att vi andra kan värja oss mot våldsverkare som dessa? Hur når man fram till dom? Det är inte länge sen det var en rättegång om en annan ung kille som blev ihjälslagen. Har dom helt missat detta?

I dagsläget har jag fått fram våldsverkarnas namn och de är polisanmälda, samt att vittnen har förhörts. Fortsättningen kommer, men jag förstår inte hur man kan straffsätta ett brott som endast av tur inte blev värre. Snälla någon, kom med förslag om hur vi ska handskas med dessa felprogrammerade värstingar.

Jag ber om ursäkt att jag blandat in en del komik i den här artikeln, men det är så jag bäst handskas med det, och håll nu alla tummarna för att 15-åringens familj på Karolinska sjukhuset inte behöver mista sin son. Må Gud hjälpa dom.