"Denna artikel vill tala om hjältar och hjälteskap och ett stigande behov av dessa fenomen i en tid då våra idoler, som de förespeglas oss, snarare är rena antihjältar och världen som formas med detta som underlag också blir därefter."
Läs mer under annonsen:
"Vår tids hjälte" är en av de boktitlar som har passerat revy under mitt bokläsandes förlopp och etsat sig fast utan verka kunna nötas bort av tidens gnagande tand. Den är både som en gammal fånig melodi som har hakat upp sig och driver mig till vansinne och en läskande glass att lapa en saharahet dag utan tillstymmelse till oas. Sammanfattningsvis är det en god vän att hålla mig i handen på vägen framåt under min livspromenad; en behjälplig navigatör på skutan när skepparen själv yrar slitna slagdängor utslagen på däck under mastens skugga. Nog tröttnar man på sina nära och kära, både i form av människa och idé, och ibland vill man kanske inte vara föremål för deras ingående studie av ens ömma punkter, utan anonym och stark i sin egen övertygelse om alltings förträfflighet, alternativt självvalda förvirrning, men vi behöver ju varandra på många sätt och vis och inte minst för att inte gå vilse, både genom tunnelseende obeaktande av själva dagens infångande och drunknandet i navelluddets oformliga massa.
Denna artikel vill tala om hjältar och hjälteskap och ett stigande behov av dessa fenomen i en tid då våra idoler, som de förespeglas oss, snarare är rena antihjältar och världen som formas med detta som underlag också blir därefter. Hjälteskapet kommer dock i olika versioner och dessutom i olika förklädnader, ty eftersom vi människor har ett behov av hjältar och symbolvärden kan vissa krafter dessutom försöka slå mynt av dem... så vår tids hjältar vilka är de?
Money talks. Det bor nämligen en glappkäftad lobbyist i ditt bakhuvud varje dag. En hal slinka till ål som vipsfaderullan! hade slunkit in i din röv och arbetat sig upp i hjärnbalken viskande onda tankar om hur du vill och ska vara, men hela tiden har så fel och äter upp ditt innandöme, för knappt ingenting av vad som idag förevisas; våra kändisar och berömdheter är: Ett FÖREDÖME!
Smaka på det ordet. Det verkar på sätt och vis innesluta kapaciteten att kunna fylla alla de små hålrum inombords som större delen av de välfärdssjuka världsdelarna numera proppar fulla med t ex fettdrypande, sockerstinna och allmänt näringsfattiga produkter…"mindre uppbyggliga", tänkte jag nästan dra till med, men så blev jag tvungen att hejda mig, för det var ju inte sant, inte sant? Oh nej, verkligen inte. Ty vi lever i ett samhälle som helt okritiskt suger i sig influenser från den moderna helylledrömmen via monopolistiskt koncentrerade mediekanaler som skulle få vilken Storebror som helst grön av avund. Problemet är att ingen egentligen ryms där, och det är inte heller meningen. Meningen är att man som människa inte ska rymmas, så att man ska fortsätta lappa sina föreliggande eller inbillade sår och skavanker med lättinköpta produkter. Ett botemedel för en dag. Amerika idag, själva källan bakom den moderna utvecklingen, reflekterar var Europa kommer vara om ett antal år och kan stoltsera med att vara den första kultur i människans historia som frambringat 500 kilos-människor. Människor som för 100 år sedan hade haft en lukrativ karriär på cirkus och kringresande tivolin...
Jag vill här göra ett inlägg inom parentes som bemötande mot förutsägbara kommentarer: Detta handlar inte om USA som den stora satan, utan om den negativa effekten av EN kulturimperialism styrd av koncentrerade egenintressen (idag anförd av just USA) och som lägger ett kvävande täcke över den övriga världens mångkulturella mosaik. I mänsklighetens historia har mångfald, och förmågan att utnyttja den alltid varit ett vinnande koncept, såväl som inom vår DNA-uppsättning, som inom uppkomsten av innovativa idéer, och mot bakgrund av detta har ju USA uppenbarligen snarare haft en konkurrensfördel väldigt länge genom att vara världens smältdegel på ett underlag där gamla historiska normer inte varit fjättrande i en tid då allting har börjat spinna fortare och fortare. Men kulturer blomstrar och förtvinar... Rom gjorde det och Europa slets därefter sönder under århundraden av folkvandringar i det maktvakuum som uppstod. Detta är vad som pågår just nu och som vi måste ändra på genom att ifrågasätta vad för slags idéer det är som styr vår värld idag.
För att återgå till ämnet... Det är faktiskt så tragikomisk att vi har mage att äta ihjäl oss, passivt och okritiskt stirrande på den mest pinsamma sörja till media vi matas med som intellektuell föda, och ingen verkar ens tro att det går göra något konstruktivt åt saken, utan tar istället sin tillflykt att göra något destruktivt åt saken. Vi är våra brukspatroners förslavade boskap, förnöjda, eller snarare liknöjda, med att få allting serverat på fat med en panisk inställning till alternativet att de faktiskt skulle kunna vara annorlunda. Det större flertalet av oss är konservativa och fruktar förändring av status quo, men samtidigt vill vi känna oss levande och fria, inte sant? Då och då får en kossa nog och apterar en sprängladdning, konstruerad av den metangas denna Rosa har sparat i röven under en längre tid, med många oskyldiga offer som följd. Övriga rebelliska Rosor applåderar tyst i Tankens värld och drömmer sig bort till den dag just hon ska få förevisas på mittuppslaget i Ladugårdsnytt. En sann martyr för den heliga saken? En sann hjälte? Allt detta sker dock mot bakgrund av idén att inget alternativ finns. Att detta handlande väcker åtminstone uppmärksamhet och kan komma att sätta frågan på världens dagordning. Om nu frågan är viktig borde den förvisso ha hamnat där ändå i en välfungerande värld. Ergo: världen måste fungera bättre. Hur? Tävlingen har dock börjat: Hur många flugor kan en Rosa slå i en smäll? Man kan tänka sig att bookmakers i New York och London inom en snar framtid börjar sätta upp vadslagning om hur många som dör i en bilbomb i Irak per dag och när som helt smäller det lika mycket i våra knutar. What goes around comes around. Denna utveckling fortskrider liksom ödesbundet med oss passivt ryckande på axlarna, urskuldande förevisande bojorna, inbillningsfångade i en malström genererad av ett system med överlappande synergieffekter där vi på sin höjd skulle vara ett sorgligt flygfä.
Bland övriga mer verksamma samhälliga bedrifter dagens högstående kulturföredöme har bidragit med kan vi till exempel notera att den ha gått i bräschen för vår tids galopperande drogkultur, eller vad som helst som har drivits till sin ytterlighet genom idog strävan efter att leva i en undflyende drömverklighet av lätterövrade kort kickars belöningssystem, istället för att ta itu med den verklighet som ligger knådbar och mer beständig framför oss om vi väljer att öppna ögonen. Hur smärtsamt det nu än kan vara. Det är den verklighet som vi dessutom lämnar i arv efter oss till kommande generationer och som är ett åtagandes förpliktelse som vi ofrivilligt axlade bara genom att helt oskyldigt födas till världen; en SKYLDIGHET som kanske sticker i vissa ögon och känns olustigt mitt i allt prat om rättigheter, rättigheter, rättigheter och vilja ha mer, mer och mer. En intressant iakttagelse är ju att vi i västvärlden föder allt mindre barn med negativa födelsetal rentutav, en klar indikator på en degenererande kultur för övrigt som kantänka medför att eftervärlden blir av allt mindre intresse, i synnerhet som jagcentreringen förmodligen aldrig någonsin har varit så stor. Få verkar i dagsläget fatta att vi gör det här tillsammans och att vi är ömsesidigt beroende vad det gäller precis allt som en ofantlig myrstack med myriader specialiseringar långt bortom arbetsmyra, soldatmyra och Drottning.
Åke Askensten
