"Om vi ska klä av det naket, teckna det i svart och vitt och ställa ut det till allmän begapande så skulle jag vilja ställa en enkel och rak fråga: Var, när och hur blev någon lycklig av pengar?"
Inga droger kan egentligen mäta sig med livet självt om man öppnar ögonen, känner och ser med varje liten cell i ens kropp. Just samma kropp som några bacillusker under vidareutveckling i en liten pöl på planeten Jorden skulle leda fram till. Problemet är att mitt i det informationsflöde vi i vårt samhälle lever i verkar folk ändå inte kunna göra den reflektionen, utan känner sig som levande döda i ett samhälle som kväver livsgnistan i brist på en filosofisk bakgrundsinramning och målsättning, och i en sådan situation tänder man hellre på, för då blommar vilken öken som helst, åtminstone för en stund. Man tänder på, man shoppar, man knullar som en besatt, man skär i sina handleder... man gör allt för att känna sig levande för en liten stund, men man glömmer om och om och om igen att det bara varar just en liten stund och snart ersätts av skamkänslor som man snart måste undfly igen, igen och igen. Skammen för att inte kunna vara en anständig människa enligt uråldriga normsystem som har utvecklats under årtusenden just för att säkerställa att vi inte kliver på våra medmänniskor och gör varandra illa, som i och för sig innebär att du måste begränsa dig själv en aning och instämma ditt jag i klang med dina medmänniskor. I Sverige och Norge åtminstone kallas detta bespottade normsystemför Jantelagen och utgjorde en del av grunden för vad som senare skulle bli dagens demokrati genom att frön av den såddes i västerled i Storbritannien under vikingatid...
Denna situation kan ju låta hopplöst och deprimerande, men det är inte det värsta. Det värsta är nämligen att det är mycket farligt, för just i en sådan här situation kan en falsk hjälte stiga fram. Hjälten kan heta Stalin, Mao, Hitler och gå under många namn och historien kan åter slå knut på sig själv för att efter x antal miljoner döda i ett heligt krig, som åtminstone fick människan att känna sig levande en sekund, för alla droger aktiverar i grund och botten egentligen bara kroppens eget belöningssystem och detta kan aktiveras genom masshysteri hyllande den enda Sanna ledaren. Ända tills kossan Rosa detonerade en smutsig atombomb på Sergels torg, eller en B52 lämpar sitt innandöme över din köping.
Våra hegemoniska anförare går alltjämt i bräschen som självutvalda ledare för den tendens längs vars spår vårt snälltåg tuffar fram, och tydligen finns det bara en tåglinje i vår idévärld och den verkar ofta leda från Ö till A istället för från A till Ö, dvs. framåt, vilket är den enda riktning vi kan ta. Det är sant att det finns bara en linje… om man inte orkar hoppa av den övriga karavanen och börja traska, försöka finna sin egen väg för att så småningom slå följe med andra och till slut faktiskt ha byggt upp en riktigt präktig samling, gärna anförd av just en av vår tids hjältar. Sådant händer. Men revolutioner är ju så blodiga och destruktiva, ska det vara nödvändigt?
Boken "Vår tids hjälte" som är själva bakgrunden till titeln för denna artikel skrevs 1840 av Michail Lermontov, "ett ungt överspänt geni med mindervärdeskomplex", och beskriver huvudpersonen Petjorins psykopatiska framfart genom livet och dåtidens Ryssland. I detta fall handlar det dock om en antihjälte, precis som i de flesta fall på våra löpsedlar och i vår vardagliga kändiskultur.
Den samhälliga bakgrunden i dåtidens Ryssland var en scenografi som upprättats under 1800-talet i Ryssland och övriga Europa och på vars estrad ett sorgligt skådespel utspelade sig med en fond av gamla organismens ålderdomsskröplighet i form av etablerade maktstrukturer och sjudande lavaströmmar av hett ivrande blod undertill som inte fick komma till sin rätt. I kortare ordalag kan man säga det handlar om människans vilja och behov att känns sig delaktig i och vara i stånd kunna förändra sin värld till det bättre, och den frustrerande maktlösheten man erfar av bristen därav och dess konsekvenser. Europas terrorismhistoria började i 1800-talets Ryssland.
I dåtidens Ryssland förelåg den eviga kampen mellan det Konservativa och det Progressiva, den som dagligen verkar både inom oss själva som individer, och även den samhällskropp där vi verkar som nervimpulser, substans, vävnad, blodkroppar… ja, vad ni nu vill efter vilken funktion i livsverksamheten i ett mer holistiskt perspektiv som ligger närmast den ni själva uppfyller idag, och som ni bästa kan identifiera er med. Det centrala är förståelsen av det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan individ och kollektiv, kollektiv och individ.
Förändring är något inte alla vill ha, för förändringen ligger inte i allas intressen, som dessa egenintressen förstår dessa, ofta beroende på ett snävt betraktande av helheten och av mindre ädel karaktär, som till exempel själva nödvändigheten av att bibehålla sin egen överflödande välfärd oberoende av om grannen i huset bredvid i förtvivlan skriker på hjälp. Om vi ska klä av det naket, teckna det i svart och vitt och ställa ut det till allmän begapande så skulle jag vilja ställa en enkel och rak fråga: Var, när och hur blev någon lycklig av pengar? Vem har vuxit som människa av överflöd?
Förändringen är dock en underliggande puls samhällskroppen och tilltar i den mån kroppen är mottaglig för den. Idéer är frön som gror och växer sig ståndaktiga i bördig mylla, problemet idag är att den myllan är konstbevattnad och konstgödslad av starka egenintressen som kanske inte just upplevs vara de rätta och sanna intressena. Men maskrosor spränger asfalt och själva naturen och utvecklingen har aldrig gått att hejda för tiden står inte still. Förändringen är farlig men också oundviklig alltsedan En viss herr A och en fröken E glufsade i sig förbjuden frukt en rentav paradisisk dag eller alternativt från den stund då starskottet för den evolution började som är orsaken till att jag skriver detta idag och Du, just du där, läser denna text.
Är den dominerande samhällskroppen en gammal och undernärd pensionär som klamrar sig fast vid livet på en rullator runt, runt i gamla leda hjulspår när den borde klättra i berg och bestiga toppar för att finna vackrare vyer och andra infallsvinklar? Styrs vi av en avsiktsförklaring eller har avsiktsförklaringen fått eget liv och styr oss?
Du gör dina var dags ambivalenta val och alla har de effekt, även om du inte tror det. Effekterna kan vara små och de kan vara stora, men de är alltid en liten del av den rörelse vår myrstack företar sig dag för dag. Ditt bidrag idag kan vara ett smittande leende, en föredömlig handling... Du kan ta ett fadderbarn, stödja cancerfonden, starta en förening till förmån för en god sak, du kan avstå från skräpkanaler på tv... eller rentav börja skriva arga insändare till tidningen med hopp om att de blir publicerade. Du kan skriva en artikel på Sourze som jag och hoppas att någon instämmer och rentav inspireras. Storleken av din insats är inte intressant. Det viktiga är du gör en insats. Det finns små hjältar och det finns stora hjältar. Det viktigaste är att det finns hjältar.
Åke Askensten
