Clinton och McCain anklagar Obama för att vara elitist, men en närmare granskning visar vilka som har varit privilegierade - och hur Obamas uppväxt har format en unik amerikansk ledare. Del 1 av 2
Läs mer under annonsen: Premiärvalskampanjen i USA liknar allt mer landets andra mest populära sportgren, Nascar, där 75 miljoner amerikanska motorsportentusiaster varje vecka tittar på varv efter varv i väntan på den stora kraschen. Ju längre Demokraternas hårda tvekamp fortsätter, desto närmare granskas ordflödet från kandidaterna i väntan - eller hoppet - på att någon fulltständigt gör bort sig och grusar sina chanser för nomineringen. Allra helst ska slutet komma i ett stort eldklot där kandidaten syns springa från olycksplatsen med ett gäng pulversprutande brandbekämpare omkring sig.
Duellen i delstaten Pennsylvania slutade till Clintons fördel, men ändrade inget i det långa loppet till nomineringen. TV-debatten före premärvalet blev däremot en rekorduppvisning i värsta sortens tjabbel. Debattledarna ägnade hälften av tiden åt att grilla kandidaterna om deras senaste blunders. Det som inte rymdes mellan reklampauserna var sådana struntfrågor som sjukvård, skola, miljön, Kina, tortyr, kriget i Afghanistan, och det faktum att miljontals amerikanska familjer håller på att förlora sina hem som en konsekvens av landets kreditkris.
Hellre ville debattledarna fråga varför Barack Obama inte bär en liten amerikansk flagga på bröstet. Den f.d. presidentfrun Clinton fick än en gång förklara hur hon hade mints fel om sitt statsbesök i Kosovo, sedan bildarkiven motbevisat hennes påhitt om att ha sprungit undan en krypskytt vid flygplatsen. Och lagom till debatten hade ännu en svart skummis uppdagats ur Barack Obamas bekantskapskrets; denna gång en f.d. radikal i Chicago, Bill Ayers, som på sextiotalet sprängde bomber mot Pentagon och trettio år senare samlade in pengar till en av Obamas första valkampanjer.
Mest klander fick Obama för sin tidigare beskrivning om konservativa väljare i USA:s mellanväst, där större delen av industrijobben sedan länge har försvunnit; "Det är inte förvånande att [folk] blir bittra, att de fäster sig vid vapen eller religion eller antipati mot människor som inte är som de själva." Dessvärre hade Obama uttalat sig inför en grupp rika bidragsgivare i alternativkulturens hemstad San Francisco. Uttalandet gick knappast hem hos arbetar- och medelklassväljare i Pennsylvania, där cirka en miljon människor ägnar sig åt jakt. Tyck vad du vill om amerikaner som bor mellan kusterna, men deras vapen och religion ska du skita i.
Anklagelser om elitism haglade inte bara från Obamas motståndare, utan även från många röster i pressen. Hillary Clinton ville naturligtvis slå mynt av situationen och förebrådde Obama medan hon försvarade vanligt folks förkärlek för vapen. Men att Hillary Clinton skulle ha mer gemensamt med kreti och pleti än Barack Obama är lika långsökt som att tro att mainstream-medias politiska krönikörer talar för Pennsylvanias kyrkobesökande vapenägare. Denna dam, som härstammar från en av Chicagos lyxigaste förorter var dotter till en miljonär och gick på de finaste skolorna där hon tidigt stakade ut sin politiska bana som konservativ Republikan. Inte förrän hon träffade sin blivande make Bill och förstod att det fanns utrymme att dra Demokraterna långt åt höger, bytte hon partimedlemskap.
Som guvernörens fru i delstaten Arkansas, blev Hillarys närmaste anknytning till vanliga knegare en styrelseplats på världens största privata arbetsgivare, varuhuskedjan Walmart. I en video från den tiden hörs Hillary hylla Walmart i passande och uppenbarligen pålagd sydstatsdialekt; "Jag är så stolt över det här företaget och allt det representerar!" [1]. Men Walmart delar knappast de värdegrunder som den amerikanska medelklassen en gång byggdes på. Företaget motverkar aggressivt alla försök att etablera fackföreningar bland dess anställda. Walmart är också känt för att systematisk utnyttja deltidsanställning och för att lägga löner så pass lågt att anställda blir behöriga till samhällsstöd i form av barnsjukvård, social- och bostadsbidrag samt matkuponger. Anställda menar att de till och med uppmanas att utnyttja offentliga bidrag av sina mellanchefer på Walmart. Kostnaden till skattebetalarna beräknas till 1,5 miljarder dollar per år - cirka 35% av Walmarts vinst förra året [2].
Efter sin tid som "first lady" valde bara Hillary en lämplig delstat att bosätta sig i och kandidera till Kongressen för. Kontakterna som hon hade samlat under åtta år i Vita Huset hjälpte henne att vinna en plats i Senaten. Sedan dess har hon intecknat sig hos penningstinna aktörer i bl.a. New Yorks finansmarknader för att tillförsäkra resurserna att bli USA:s första kvinnliga president.
När George W. Bush började närma sig slutet på sin mandatperiod med rekordlåga opinionssiffror, såg det ut som om Hillary och Bill Clintons dröm om ett återtåg till Vita Huset kunde bli verklighet. Men sedan kom Obama och sabbade festen. Allt som Hillary Clintons kampanj har gjort för att undergräva Obamas förtroende hos väljarna härleds ur hennes harm över att ha allvarligt utmanats. Liksom den unga kvinnan vars privilegierade bakgrund en gång berättigade henne till USA:s elitskolor, känner Hillary Clinton att Demokraternas nominering rätteligen tillhör henne.
Visserligen delar Barack Obama paret Clintons utmärkta utbildning. Även han studerade på några av USA:s mest prominenta skolor. Men Obamas väg dit liknade Bill Clintons mer än Hillarys. Obama växte också upp utan sin far. Han föddes på Hawaii av en vit kvinna från USA:s mellanväst som gifte sig med en afrikansk gäststuderande. Vid den tiden bedömdes blandäktenskap som snäppet värre än att göra barn utanför äktenskap - vilket Baracks föräldrar också hade lyckats göra. Efter ett par år reste Obamas far till Harvard och vidare sedan till sitt hemland Kenya. Barack blev kvar på Hawaii med mamman. Småningom gifte hon om sig med en gäststuderande från Indonesien och ändrade sitt namn till S. Ann Soetoro. Familjen flyttade till en förort till Jakarta när Obama fortfarande var liten.
Medan Hillary Clinton ledde sin högskolas unga Republikaner och deltog i partikonventet 1968, där hon förgäves kämpade för ultrakonservativa Barry Goldwaters nominering över Richard Nixon [3], lekte den unga Barack bland indonesiska grannbarn på en grusväg med strömlösa hus. För andra gången separerade mamman och när Obama var 10 år skickades han tillbaka till Hawaii för att bo med sina morföräldrar, med vars hjälp han hade fått ett stipendium till en elitskola där. Ett år senare följde hans mor efter för att fortsätta sina egna högskolestudier till antropolog. I fyra år levde mamman och sonen tillsammans med Obamas halvsyster i en liten lägenhet där de levde på studentbidrag utan ekonomiskt stöd av barnens pappor. När Obamas mor skulle återvända till Indonesien, valde Obama att stanna kvar med morföräldrarna och fortsatte i sin pappas fotsteg mot Harvard.
I början på 90-talet levde paret Clinton i guvernörens residens i Arkansas medan Hillary tjänstgjorde åt Walmart. Samtidigt kämpade Obama och hans mor på var sin sida av jorden för att hjälpa fattiga. Ann Soetoro var i Indonesien och hjälpte till att etablera det som nu är världens största system för mikrolån (långt innan Nobelpristagaren Muhammad Yunus arbete gjorde små lån till fattiga företagare världskända). Barack Obama jobbade med att organisera invånarna i Chicagos slumkvarter. Året Bill Clinton vann presidentvalet tog Ann Soetoro äntligen sin doktorsexamen. Tre år senare, året då Barack Obama började sin politiska karriär, dog Ann av cancer. Hon blev 52 år.
I del 2: Hur mainstream-media och John McCain använder sig av argument för medelklassen för att bevara elitens privilegier - och hur de hotas av Barack Obama.
Birgitta Stiefler
