Mitt liv har kantats av ätstörningar och självskadebeteende och jag måste kämpa varje dag för att inte göra mig själv illa, för att inte skära mig eller slita ur håret med rötterna.
Men märkligt är att jag inte är ensam om detta. Det finns så många som är som jag och det är tragiskt att se hur de allt yngre flickorna och pojkarna som skadar sig själva får allt mindre plats. Det började inte med Berny Pålsson och det var inte hennes bok "Vingklippt ängel" som fick det att fortsätta heller. Problemet fick uppmärksamhet i och med boken, men vad ska man göra åt det?
Det började när jag var nio till elva år och drabbades av ätstörningar. Då började jag också straffa mig själv när jag ätit genom att skära sönder magens utsida. Och jag vet än idag inte varför. Självskadebeteendet har följt mig som en mörk skugga i över femton år och jag kan inte förstå det och ingen har försökt hjälpa mig att förstå. Jag är psykiskt sjuk, men jag är fortfarande en människa och trots att det kanske är de starkaste som överlever, så behövs stöd för de barn, vuxna och familjer som drabbats av självskadebeteende. Man kan inte bara kasta oss åt sidan.
Jag pratar med femtonåringar som lägger upp bilder av sina sår på bilddagboken och försöker få dem att inse att de är värda mer än så. Det är vad jag kan göra för att hjälpa. Men ändå får de kommentarer om hur vackra bilderna är och det ger mig en inblick i hur sjuk den subkulturen ser ut. Självskärandet har det romantiska skenet på samma sätt som anorexin har det. Kanske började det med Richey James Edwards som karvade in "4 real" i armen efter att en journalist hade påstått att Manic Street Preachers inte var på riktigt. Kanske började det i och med hur pressen framställde hans självförvållade skada som något martyrlikt, då han lät alla andra gå före i kön på sjukhuset, just på grund av att han hade vållat sin skada själv. Men vad ska man göra för att stoppa denna dyrkan av martyrskapet, någonting som har pågått sedan kristendomen kom till.
Varför skadar ungdomarna sig själva? Vill de ha uppmärksamhet eller är det ett rop på hjälp? Eller är det bara ångesten som måste ut på något sätt? Ni kanske är trötta på att diskutera detta, men det är viktigt, för de är så många.
Medicinerna hjälper, men jag vill inte leva drogad för evigt.
Och jag har i vissa fall själv blivit en förebild för unga som skadar sig själva. Jag är en av dinosaurerna, de som har hållit på sedan barnsben men överlevt. Och jag ber er, sluta skada er själva. Sluta svälta. När jag var tio år läste jag två böcker om dagen, allt från Dostojevskij till Kitty. Var hade jag varit idag om jag låtit den intelligensen utvecklas? Jag hade varit en stjärna! Istället har jag låtit mitt liv kantas av sorg, självskadebeteende och anorexi.
Jag vet inte varör ni gör som ni gör, jag förstår det däremot, men sluta slösa bort era liv! Läs, skriv, prata, ha roligt! Gråt ut ångesten men skär inte upp era armar längre. Ni ser mig som någon som har levt med det ni lever med i femton år och ni beundrar mig för att jag fortfarande lever, men det går inte en dag utan att jag ångrar varje gång jag stoppat fingrarna i halsen, varje gång jag sprungit tre mil på fastande mage, varje gång jag skurit upp mina armar och ben för att slippa ångesten. Jag borde ha ägnat mig åt något annat. Vad som helst.
Det är inte värt det. Ingen kommer att hjälpa er. Ni måste hjälpa er själva.
Lars Nilsson
