I dagens samhälle handlar allt om att prestera. Man måste prestera och ligga på topp för att komma någonstans. Självförtroendet går upp och ner hela tiden, men var finns självkänslan?!
Läs mer under annonsen: Det hela börjar redan i grundskolan när det är dags att få betyg. Slutbetygen i årskurs nio ligger till grund för att komma in på den gymnasielinje man vill gå. Alltså måste man prestera så mycket som krävs för att komma in, och gärna lite till för att vara garanterad en plats.
Om jag fick G eller VG på ett prov eller i betyg fick jag höra att jag skulle prestera bättre om jag vill ha ett högre betyg. När jag sedan fick ett bättre betyg och en aning självförtroende eftersom jag presterat bättre fick jag höra att det var bra gjort av mig att jag skrev bra på provet, men att jag var tvungen att prestera för att ligga kvar på den nivån. Det spelade alltså ingen roll hur mycket jag presterade och hur mycket självförtroende jag hade, inte ens om jag låg på topp var det okej.
Så är det under hela gymnasiet också, fast värre. Betygen från grundskolan blir oväsentliga och nu ska man sträva efter att komma in på ens framtida utbildning. Dessutom får man bara en chans per ämne.
Hela tiden kunde jag höra att det var viktigt att prestera för att komma högre eller ligga kvar på sin nivå.
Mitt självförtroende var många gånger bra eftersom jag blev nöjd över mina resultatet, men ingen självkänsla fanns där alls. Aldrig har jag fått höra att jag dög som jag var. Att det var okej att ha G i ett ämne fanns inte på kartan. Visst fick jag höra på utvecklingssamtal att jag var duktig, men jag visste hela tiden att det inte räckte med G för att bli det jag vill bli. Helst skulle det stå MVG efter alla mina ämnen, jag hade ju fått höra så många gånger att man skulle vara bäst för att bli något.
Men någonstans tog det emot. Jag visste att mina prestationer inte var okej trots att jag fick MVG, och därför ville jag hela tiden sträva uppåt, men jag orkade inte kämpa när jag ändå inte fick höra att jag dög.
När jag tog studenten var jag inte bäst, det stod inte MVG efter alla mina ämnen. På något sätt var det ändå skitsamma. Jag orkade inte bry mig. Det får bli som det blir, tänkte jag och sedan skrek jag och alla andra om hur bra vi var och firade hela natten lång med att vi tog studenten. Men hur bra vi var visste vi inte. Vi visste att vi var bra för att vi tagit oss genom 12 år av skolan, men inte att vi var bra som vi var. Det hade ju ingen sagt till oss.
Nu är det ett år sedan jag tog studenten, utan att vara bäst. Men idag, till skillnad från då, har jag även en självkänsla som precis som självförtroendet går upp och ned. Jag vet idag att det är okej att jag inte har MVG i alla ämnen, även om det krävs för att komma in på de mest populära och svårare utbildningarna. Men det finns så mycket liknande yrken som det jag vill bli som duger för mig.
Jag har tagit mig genom ett år av universitetsstudier, utan att behöva känna några prestationskrav. Jag har inte fått högsta betyg på alla tentor, men har varit nöjd ändå. Just för att jag börjat öva på min självkänsla, och kan då hantera mitt självförtroende.
Grunden till ett bra självförtroende är en bra självkänsla, det jag saknade genom hela skolgången och som jag vet att många andra också gör. Och jag tycker det är så fel. Att ta sig genom 12 år av skolan, där allt handlar om att prestera bättre och bättre. Men ingen säger till en att man duger som man är. Ingen förklarar för en varför det är viktigt att sätta upp mål och att försöka nå dem, men att det sen är okej att stanna där. Nej, för allt handlar bara om att få så höga betyg som möjligt för att kunna ta sig vidare.
Ingen nämner någonting om självkänsla, det viktigaste en människa kan ha. Det som ligger till grunden för så mycket.
Att man måste ha höga betyg för att komma in på läkarlinjen eller psykologlinjen, det kan ingen ändra på. Men att nämna för en person att hon eller han är härlig eller att man är glad för att man just är förälder, vän, klasskamrat eller vad som helst med denna personen - det kan alla säga. Och det hjälper en människa att kunna hantera sitt självförtroende bättre och känna att man duger som man är.
Varför är det så svårt att lära barnen redan på lågstadiet, eller kanske till och med på dagis, att de duger som de är och att de är unika? Och sedan upprepa detta under hela skolgången, att man duger som man är! Självkänsla är ju som kondition, den måste upprepas för att bli starkare.
Men vet man att man duger, då klarar man av att hantera självförtroendet i framtiden också. Då behöver man inte känna sig sämst när man inte presterar som man hade tänkt sig.
Sofia Larsson, jag tar mig gärna ett skratt då och då
Åke Askensten
