politik & samhälle

Vi snubblar över de psykiskt sjuka

POLITIK & SAMHÄLLE	Vi snubblar över de psykiskt sjuka	Betyg:
	Angelica Heijdenberg
1414 läsare	12 aug 2004 kl. 08.17

Läs mer under annonsen:

Staden har precis vaknat. Daggen har blött ner kläderna och ögonen känns oerhört tunga. Bredvid ligger tomburkar i en kasse och det luktar illa från de smutsiga kläderna. En väktare ryter ilsket:
- Här kan du inte ligga. Försvinn härifrån!
Bedrövad av tillsägelser, trött och hungrig stapplar en sliten själ ner till vägen. En ny dag har börjat och därmed också sökandet efter något ätbart samt en sovplats för nästa natt.

Det var efter "psykiatrireformen" i början av 90-talet som hemlösa plötsligt blev synliga. Patienter som hospitaliserats på Beckomberga samt Långbro skulle placeras ut i samhället. Många hade suttit mer än halva sitt liv på slutna avdelningar och ensamheten blev för stor när de skulle klara sig själva. Det var då många flyttade ut på gatan.

Under de senaste tio åren har antalet hemlösa med psykiska störningar ökat med 200 procent. Är det inte dags att vi gör något åt deras situation? Ideella föreningar försöker så gott det går hjälpa till med mat och härbärgen. Dessvärre får inte alla den hjälp som de behöver trots att de har möjlighet. Många är så pass psykiskt sjuka att de väljer att sova i trappuppgångar, på gräsmattor eller på offentliga toaletter hellre än på härbärget.

Turismen har ökat under sommarhalvåret. De hemlösa måste sopas bort från gatorna så att Stockholm ser lika vackert ut som i resebroschyren. Därför rensar nu polisen bort de hemlösa från gatorna hävdar Rolf Nilsson ordförande för föreningen Stockholms Hemlösa i tidningen Vårt Kungsholmen.

Vi måste ju visa upp välfärdsstaten nummer ett från sin rätta sida när personer som Paris Hilton kommer på besök. Men problemet kommer inte att försvinna om vi forslar iväg de hemlösa. Borde vi inte i stället försöka hjälpa de hemlösa med vård och bostad? Det behövs en vidare debatt om det här.

Att bygga upp ett nytt liv kräver inte bara "ta sig i kragen" sensmoraler utan en total förändring av livssituationen. För att kunna anpassas i samhället måste de byta ut sitt umgänge, tryggheter och vanor etcetera. Men om det här överhuvudtaget ska fungera behövs det resurser. En plats på härbärget och lite mat räcker inte hela vägen för dem som har psykiska problem. Inte heller ett antal besök hos psykologen hjälper. De behöver en långsiktig professionell vård kanske för resten av livet.

En lösning på detta problem skulle vara att återinföra de gamla "mentalsjukhusen" i en modernare form. De bör få ett värdigt slut på sina inte allt för lyckade liv. Att ge dem gatan i stället för sjukhem är rena katastrofen. Till och med djuren på pensionaten har det bättre ställt. De har i alla fall en möjlighet till hjälp.

Om alla hjälps åt med en tia i månaden i skattepengar skulle hundra miljoner kronor om året ytterligare lösa de hemlösas prekära situation. Då skulle vi slippa betala mycket extra resurser.

Om ingen förändring sker kommer vi att se fler hemlösa på gatorna om några år. Förmodligen blir de också yngre. Hos psykologen får dessa unga människor som oftast har lindrigare problem lämna företräde till dem med allvarliga psykiska sjukdomar. Vart leder det? Den ena lindrigare sjukdomen leder vidare till den andra. Depression leder till panikångest som leder till psykoser och tillslut måste man läggas in men det finns ingenstans att läggas in på. Det är då man får bo på gatan och det får man helt enkelt finna sig i.