"Media bedriver oftast sina kampanjer ensidigt och onyanserat. Därmed skapas en polaritet, en rättänkande och god majoritet som bekämpar en snedvriden bild av en ondskefull motståndare."
Läs mer under annonsen: Majoriteten har alltid fel, säger doktor Stockmann i Ibsens "En Folkefiende". Ibsen menar att en sanning har kort livslängd och när den når ut till allmänheten har den oftast vederlagts och nya uppfattningar börjat gälla. I hans pjäs är det myndighetspersoner och tidningsmän som styr människors värderingar och får dem att acceptera den offentliga lögnen.
Också nu, 130 år senare, är pjäsen aktuell. Kanske i än högre grad. Media har större inflytande över våra liv, spelar större roll i vår vardag och har den största betydelsen för vår åsiktsbildning. Media kan orsaka upplopp och revolutioner. Det är därför viktigt att media inte låter sig korrumperas utan försöker rapportera på ett objektivt och sakligt sätt, utan att ta otillbörliga hänsyn.
Men ibland blir man förvånad över nyhetsvärderingen och att delfakta som man upplever väsentliga för ens ställningstaganden endast kommer fram i notisform, omnämns i böcker, finns på hemsidor och inte analyseras och kommer till folks kännedom.
Som t ex att Saddam Hussein hade den amerikanska ambassadörens samtycke till invasionen av Kuwait 1988 och att denna invasion skedde för att Kuwait trots varningar dumpat oljepriserna. Dessutom lär man från kuwaitisk sida ha borrat efter olja snett in på irakiskt territorium. Likaså har inte media gett publicitet åt den amerikanske journalisten Seymon Hearst uppgifter om att de kurder som Saddam Hussein lät mörda, hade kollaborerat med Israel och utrustats med israeliska vapen för att kunna göra uppror. Men det har inte funnits något intresse att skapa förståelse för Saddams handlande. Inte från amerikansk sida heller bland svenska media.
När 9.11 - attentaten inträffat och president Bush krävde att få Usama bin Laden utlämnad av talibanregimen i Afghanistan, var en talesman för regimen villig att göra detta. Men han ville först se bevis på bin Ladens skuld. En begäran som förfaller rimlig men som negligerades av Bush som istället gick i krig. Ingen har mig veterligt förhört sig om Bushs vägran. När USA skulle presentera sina s k bevis för Saddams massförstörelsevapen, sade Tony Blair att dessa var tillförlitliga. Och han satte sin heder på det. Varför har inte han blivit konfronterad med detta uttalande? Innan Irakkriget skedde också en intervju med Saddam Hussein gjord av en ansedd amerikansk nyhetsredaktör. Saddam sade sig då vara beredd att möta Bush och reda ut oklarheter och försvara sig mot anklagelserna. Men denna möjlighet till en fredlig lösning försummades, och det orättfärdiga kriget inleddes. Och om anledningen till president Bush ovilja att samtala med sin fiende vet vi intet.
Ett faktum som man från amerikanskt håll inte vill ha publicitet kring finns i den konflikt som uppkommit genom den nordkoreanska provsprängningen. I bakgrunden till den nordkoreanska provokationen ligger en amerikansk beskyllning om att Nordkorea förfalskat dollarsedlar. Därför har amerikanarna frusit betydande nordkoreanska tillgångar, isolerat landet och utmålat det som en skurkstat. Att anklagelsen som producerats av de beryktade nykonservativa, arkitekterna bakom irakkriget, troligen är falsk, har dokumenterats. Och styrks av den amerikanska tystnaden. Men varför mörkar också media utanför USA bakgrunden till Nordkoreas egentligen ganska kaxiga trots mot sin mäktiga fiende.
I Sverige råder en märklig tystnad kring de amerikanska tortyrflygplan som tillåtits landa på svenska flygplatser. Hur många plan gäller det? Vem har utfärdat tillstånden? Vilka påtryckningar har USA använt för att få Sverige och andra stater villiga att medverka i torterandet av människor?
Massan som Ibsen talar om i "En Folkfiende" vill inte höra obehagliga sanningar. De är villiga att låta sig bedras. Och tidningsmännen måste tänka på både sina läsare och borgmästaren och andra betydelsefulla som inte ville ha någon förändring. I pjäsen handlar det om en liten stad, en nyanlagd badanstalt som visar sig ha hälsovådligt vatten och om ekonomiska intressen som gör att man är beredd att förtiga, tysta ner och vinkla en forskningsrapport och därmed också äventyra de badandes hälsa.
Men det är vanskligt om allmänheten vilseleds av ideologiska orsaker. Om deras omdömen och uppfattningar plötsligt blir skamliga när nya vindar blåser. Tidigare såg media som sin uppgift att indoktrinera folk i socialism. Numera vill man motverka främlingsfientliga krafter och arbeta för religiös och sexuell tolerans. Att rapporteringen kring invandrarfrågor har varit tendentiös är numera välkänt. Också jämställdhet och nya genusteorier är frågor som våra numera feministiska media driver. Men lika känd är inte Annica Dahlströms forskning om skillnader mellan den manliga och kvinnliga hjärnan som går emot dessa teorier. I den pågående kampanjen mot våldtäkter har det inte givits utrymme åt den mängd falska våldtäktsanklagelser som förekommit. Eller oskyldigt dömda män. I propagandan mot kvinnovåld omnämns inte att endast en bråkdel av allt våld drabbar kvinnor. Inte heller att det våld och den brottslighet som utövas av kvinnor är kraftigt ökande.
Media bedriver oftast sina kampanjer ensidigt och onyanserat. Därmed skapas en polaritet, en rättänkande och god majoritet som bekämpar en snedvriden bild av en ondskefull motståndare. Men så okomplicerad är aldrig verkligheten. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att ana starka intressen, lobbygrupper och makthavare bakom den korrekthet vi uppfostras till. Nu liksom på Ibsens tid.
Lars Nilsson
