Marc Bygdeman i Socialstyrelsens rättsliga råd, som tagit del av studien, tycker inte att den ger skäl till en översyn av abortlagen.

– Det viktigaste för mig i denna studie är att inget barn som föddes före vecka 22 eller tidigare överlevde. Vi ser ingen anledning att agera för att förändra bestämmelserna i abortlagen, säger Marc Bygdeman.

Mer än vartannat barn i studien var friskt efter ett år. Bland de övriga förekommer syn- och andningsproblem samt hjärnblödningar. En uppföljning av hur de överlevande barnen mår pågår fortfarande. Källa; Världen Idag

Professor Marc Bygdeman är en kall en, som säger; ”Det viktigaste för mig i denna studie är att inget barn som föddes före vecka 22 eller tidigare överlevde. Vi ser ingen anledning att agera för att förändra bestämmelserna i abortlagen.” Inser han inte att livsdugligheten för ett ”foster” i 21:a veckan utanför moderns kropp, är en rent somatisk livsduglighet som inte säger någonting om fostrets (eller barnets, det står var och en fritt vad man vill kalla det) själsliga och/eller kognitiva förmåga? Hur kan han vara så okänslig att han inte erkänner ett fosters rätt att kallas för en människa bara en dag före vecka 22 inträder, när 10 % av barnen de närmaste sju dagarna från vecka 22 överlever en för tidig födsel, med rätt vård? Hur kan en varelse ena dagen vara en del av kvinnans kropp, som hon har rätt att bestämma över själv, för att nästa dag vara en unik människa? Borde Marc inte åtminstone arbeta för att vi får en viss marginal att ta hänsyn till, en marginal som sträcker sig över åtskilliga veckor? Fast jag misstänker att han skulle fortsätta att förespråka sena aborter upp till vecka 22, även om läkarna i framtiden kunde rädda barn från och med vecka 21, fast med en annan motivering. För mig så framstår det som ren självvald ondska, men Marc kanske inte tror på att begreppen ont och gott är applicerbart på människor, Marc kanske är relativist?

På grund av Marcs politiskt motiverade stöd för abort upp till vecka 22 (för vissa graviditeter), som i ett etiskt perspektiv motsägs av strävandet efter bevarandet av liv ner till och med vecka 22. Jag tror att Marc och många med honom helst skulle vilja se att vi slutade med att försöka rädda för tidigt födda barn överhuvudtaget, men att han inte kan säga det eftersom det reser etiska frågeställningar vid graviditetskomplikationer som att; vad skulle föräldrarna till varje för tidigt fött barn säga ifall inga försök gjordes att rädda barnet?

 Jag vet att detta synsätt, att ofödda niomånadersbarn inte har någon absolut rätt till livet, inte är kontroversiellt för en del utilitaristiska filosofer, som Peter Singer.

[Utilitarism = filosofisk term för ett (politiskt. författarens anmärkning) synsätt som strävar efter att största möjliga lycka ska tillfalla största möjliga antal människor, och ibland räknas även djur in där vilket föranleder Peter Singers och andra djurrättsaktivistiska filosofers enligt mig värdenihilistiska jämförelse mellan djurens absoluta rätt till liv samt ett fosters och/eller ett barns icke-rätt till liv ända upp till och med efter en normal graviditets födsel, faktiskt ända upp till fyraårsåldern när Singer filosoferar.]

Man kan undra vad det är som gör en människa till en människa med den enda motiveringen (i praktiken) att magen är rund? Ordet foster är dessutom en gammal social konstruktion som kännetecknar ett barn som ligger i livmodern, oavsett befruktningsdag, ifall man kan se det med blotta ögat om det blir missfall.

[Detta var innan staten relativt bestämde vad som var en människa, alltså blev/var/är ordet ”foster” en social konstruktion, och ingen medicinskt grundad sådan. På den tiden utfördes fosterfördrivning av inte så kloka gummor, utan några standardiserade tillåtna tider.]

Varför skulle det annars heta ”fosterlandet”, om det inte var en gammal social konstruktion? Och då har Marc och abortvännerna plötsligt inga referensramar för sen abort längre eftersom begreppet foster inte säger någonting om vare sig somatisk livsduglighet eller kognitiva förmågor hos en ofödd!

(Egentligen saknas referensramar för all abort, och där faller de flestas argumentation inklusive min egen, om det vore en filosofisk diskussion, och inte en fråga om liv och död och moderns överlevnad och incest och våldtäkt och komplikationer vid förväntade illegala oprofessionella aborter.)

I alla fall: Så länge som han är sen abortvän - som då teoretiskt sett ur ett filosofiskt perspektiv där begreppet ”foster” inte har någon vetenskaplig legitimitet och ingen klar vetenskapligt underbyggd gräns är satt för när ett foster blir ett barn – så måste han följaktligen vara beredd att abortera 9 månaders ofödda spädbarn om man ska vara konsekvent.

Den motsatta ytterligheten vore att se foster som fullvärdiga barn från det att de är stora som en fingernagel.

Jag slår vad om att Marc gärna citerar mig på det senare uttalandet i stycket ovan, men inte på det föregående, eftersom det ger en så extrem bild av en abortförespråkare (det är inte många som vågar stå för en sådan abortsyn som den Peter Singer har).

Om ett nyligen aborterat foster hade getts möjligheten genom livserfarenhet att veta att dess liv just avslutats av doktorn, med den hjärnkapacitet det lilla fostret besitter (Vilken kan vara förvånansvärt stor om man betänker att till och med insekter har en överlevnadsinstinkt, och dessutom har en hjärnkapacitet som, som minst överstiger en kraftfull persondator) Det mänskliga fostret har dessutom ett välutvecklat ego som kan reagera på musik och oroligheter hos modern, hade han eller hon instämt med mig i mina uttalanden om Marc och andra abortvänner? Det är fullt möjligt, och även fullt realistiskt, att fostret vet att det håller på att dö när det aborteras, tyvärr. Det kanske till och med vet att det håller på att mördas, för även mycket små djur med samma hjärnkapacitet som ett foster, är medvetna om att deras liv håller på att avslutas av ett rovdjur. Ett foster med samma erfarenhet som ett djur som har en jämstor hjärna, borde därför veta att det håller på att dö. Och då ska man betänka att fostret kan ha levt längre i mammas mage, än djuret som håller på att bli uppätet sammantaget har levat i både livmoder och världen. Minsta misstanke om att ett mänskligt fosters stressreaktioner beror på att fostret har en medvetandegrad, borde föranleda att myndigheter och politiker drar i nödbromsen, för sena aborter åtminstone. Man kan mäta hjärtfrekvensen och reaktioner på foster som håller på att aborteras via ultraljud för att fastställa medvetandegrad, eller om Marc så hellre vill – rädslan eller stressen – vilket är samma sak med en annan semantisk framställning.

”Vi har landat i att inte föreslå någon förändring. Vi måste ha fokus på att aborter görs, inte när, säger riksdagsledamoten Chatrine Pålsson Ahlgren. En sänkning av gränsen till vecka 12, som åtskilliga av hennes partikamrater kräver, skulle medföra uppenbara nackdelar, konstaterar hon. Det finns tjejer i socialt utsatta situationer som kanske inte kommer på förrän i tionde veckan att de är gravida. ”Oj, nu måste vi snabba oss, vi har två veckor på oss”. Men det här får inte vara ett framjäktat beslut. Att antalet aborter, enligt Socialstyrelsens statistik, har ökat de senaste åren är ”oacceptabelt”, betonar Chatrine Pålsson Ahlgren” Källa; svenska Dagbladet

Jag ifrågasätter Chatrine Pålsson Ahlgrens (kd) omdöme och kännedom, men inte hennes välvilja! De nackdelar hon tar upp är förvisso nackdelar som existerar även vid en allmän högsta abortgräns vid 18 veckor, de är inte begränsade till en tolvveckorsgräns med någon logik. Socialt utsatta tjejer kanske inte kommer på förrän i sextonde veckan att de är gravida, och tänker ”Oj, nu måste vi snabba oss, vi har två veckor på oss”. Det kommer att vara avgörande för socialt utsatta tjejer och andra - när den lagliga gränsen går. Är den tolv veckor, och de känner till det, så kanske de tänker så i tionde veckan. Men går den lagliga gränsen vid 18 veckor, så om de är socialt utsatta tjejer är det troligt att de kommer inom en tvåveckorsperiod från sista dagen, likaväl som inom en tvåveckorsperiod när gränsen är tänkt att gå vid tolv veckor, och detta i samma utsträckning antagligen. Alternativet skulle vara att flickorna hade ett eget ”moraliskt sista dagen datum”, vilket jag inte tror att de har. Att skjuta viktiga saker på morgondagen vad som hör dagen till, tror jag vara kännetecknande för utsatta flickor och utsatta människor i allmänhet. I Amerika skulle man kalla dem ”white trash” för det, men jag vill inte ta de orden i min mun, som ni säkert kan förstå.

Om det inte visar sig stämma, att det är den tillåtna abortgränsen som är avgörande för när utsatta flickor och flickor i allmänhet gör sena aborter, så har jag bara kvar mina medmänskligt analyserade argument mot sena aborter, och abortförespråkarna har vunnit ett argument för sena aborter. Det är för att visa att jag är ärlig, så att mina övriga argument kan ges cred. Men om det visar sig att mina och inte Chatrine Pålsson Ahlgrens antaganden stämmer så borde varje samvetsgrann läsare av denna artikel agera för att stoppa sena aborter, såtillvida ni inte hittar några andra argument mot att begränsa sena aborter, som inte är byggda på tyckande. Det är inte bara den som är smartast som vinner en debatt, det är oftast den som har rätt och även ryggrad, i en i övrigt jämn hjärnornas kamp. (Mest i vetenskapliga frågor. Här har jag analyserat fosterliv och historien bakom begreppet ”foster”.) Men.., enligt Dagens Nyheter så är gruppen som gör sena aborter (upp till och med vecka 18) väldigt blandad, så man måste vara försiktig med hur man tolkar statistiken! Jag föreslår att man använder en känd skärpt abortmotståndare, som Lennart Sacrédeus, som bollplank i frågan hur tolkandet av statistiken ska gå till. För dels så drunknar inte Sacrédeus röst i mediesorlet, och dels så är han erkänt duktig. Alltför ofta är statistikuttydande subjektivt tyckande.

Fakta:
Världen Idag, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter

Länkar:
Länk: blog.jatilllivet.se

Nyckelord:
abort, aborter, abortgränsen, abortlagen, barn, dn, expressen, sena, svd, vården

Vad skulle hända om två personer med varsin megafon gick ut på gatorna och med humor och kärlek försöker tala om för folk hur galet och förljuget det system vi lever i egentligen är?

Det frågade sig Danny Shine och Charlie Veitch, två killar som gjort sin hemläxa vad beträffar politik, historia, NWO och den kognitiva dissonans som ännu härskar över en så stor del av mänskligheten. Sagt och gjort, beväpnade med varsin megafon, två skarpa intellekt, en rejäl portion ironi och en envis tro på det goda i människan gav de sig ut på gatorna i London för att sprida sitt budskap.

Med uttrycket att "Allting är Ok" som slogan intar de gator och torg och försöker förmedla sitt budskap. Titt som tätt anländer polisen efter att någon förgrymmad individ retat upp sig på killarna och vill få bort dem men Danny och Charlie, som är väl påslästa även vad beträffar lagarna i England förklarar lugnt att de tillhör Departementet för att krama poliser och vinner ibland t.o.m. över konstaplarna på sin sida.

Precis som jag själv menar Charlie och Danny att den nödvändiga reformeringen och transformeringen av samhället måste ske på fredlig väg. I en värld byggd på korruption, lögner, svek och manipulation är det nu dags att inse människans fulla potential och det första steget är medvetenhet om vad det är som verkligen pågår. Vi står inför stora utmaningar framöver och de av oss som lyckats genomskåda upphoven till de absurda vansinnigheter som pågått och pågår har en skyldighet att försöka förmedla det till andra.

Detta är något som inte låter sig göras enkelt utan ställer stora krav på förmågan att spåra, identifiera, analysera och komprimera den information som finns tillgänglig vad beträffar spelet bakom kulisserna och vad makthavarna egentligen håller på med, för att sen försöka hitta kanaler där den kan förmedlas till ett större antal människor.

Utöver detta så ställs vi även inför utmaningen att kunna tränga igenom det konstanta mediebrus av ytlighet, trivia, halvsanningar och direkta lögner som sköljer över oss dygnet runt 365 dagar om året. Svensson kommer vanligen att reagera i enlighet med vad han/hon lärt sig av systemet och därför ofta finna det löjligt eller långsökt när någon presenterar fakta som går på tvärs med vad de matats med via skolan, TV och tidningar sedan barnsben.

Till detta kommer ju självklart det massiva motståndet från en uppsjö av vad jag kallar rabiata "realister" och slump teoretiker som med automatiken hos en dresserad pitbull eller en programmerad robot med liv och lust kommer att ägna timmar, dygn, månader och t.o.m. år till att förklara alla som ifrågasätter den rådande ordningen eller den officiella versionen av skeenden, för stollar, crackpots, pajasar och foliehattar e.t.c. Fantasin tycks obegränsad när det handlar om att marginalisera, idiotförklara och tysta de "galningar" som har mage att hävda en åsikt som bryter mot konsensus.

När de av mina bekanta som sysslar med samma sak som jag själv retar sig på dem brukar jag påminna dem om att vi själva en gång trodde på allt vi fick lära oss i skolan, läste i tidningar och såg på TV:s nyheter. Man måste lära sig att inte bry sig om vad folk tycker om en, eftersom vissa kommer att ogilla en oavsett vad man gör eller säger. Att reta sig på rabiata "realister" är som att reta upp sig på barn som inte lärt sig att veta bättre och att ens försöka diskutera med någon som inte ens tagit första steget att genomskåda de illusioner vi matas med är fullständigt slöseri med tid och energi.

När människor föds in i ett sjukt system så kommer de att uppfatta detta system som normalt även om det går på tvärs med deras naturliga behov och nervsystem. Det är inget konstigt med det eftersom de flesta människor accepterar sakernas ordning då de agerar i enlighet med den information, självkänsla och möjlighet till överlevnad de har till sitt förfogande. Därför kommer de också att i enlighet med vad de blivit lärda av systemet att försvara den rådande ordningen och rent reflexmässigt skaka på huvudet åt vad man nedlåtande kallar för konspirations teorier.

När människor ställs inför information som visar att de är lurade, och det dessutom på flera nivåer, då ställs individen inför en situation som vänder upp och ner på allt som han/hon fått lära sig och en inre konflikt uppstår. Individen blir då tvungen att göra ett av följande val:

1. Ihärdigt ifrågasätta informationen och vägra tro på den.

2. Ignorera informationen och fortsätta som förut.

3. Med ett öppet sinne undersöka informationen.

Det vanligaste är att människor väljer antingen alternativ 1 eller 2 vilka båda kan sägas vara ett resultat av kognitiv dissonans, d.v.s. när olika tankar, står i konflikt med varandra. T.ex. när vi intuitivt känner att det vi håller på med egentligen inte alls är vad vi vill göra men vi är för rädda för att göra något åt det. Istället så rationaliserar vi och intalar oss själva att det nog egentligen är det bästa ändå varpå en känsla av kognitiv balans infinner sig, som, även om den till stor del bygger på illusioner, ändå skänker en slags känsla av trygghet.

Med internet har dock kommunikationen och informationen ökat och spridits på ett sätt vi aldrig tidigare skådat. Det har i kombination med den massiva stress som många människor upplever idag också gjort att alltfler börjat vakna upp och inse att någonting är fundamentalt fel och att det sätt på vilket vi blivit itutade att världen fungerar på inte alls stämmer.

Redan 1996 så visade FN:s Human Development Report att 358 människor hade tillgångar vilka motsvarade 2,3 miljarder av jordens befolkning. World Institute for Development Economics Research of the United Nations University, UNU-WIDER, visade att Nordamerika, Europa och höginkomstländer i Asien kollektivt samlar nästan 90 % av världens välstånd.

FN-rapporten visade vidare att en elit på 1 procent av världens befolkning äger över 40 procent och att 10 procent äger närmare 85 procent av alla tillgångar. Den visade också att år 2000 så levde 4.7 procent av jordens befolkning i USA och utnyttjade 32.6 procent av jordens tillgångar. Chefen för UNU-WIDER gjorde jämförelsen att om världens befolkning skulle vara 10 personer och en ägde 99 dollar så skulle resten dela på 1 dollar.

I december 2006 kunde man i Dagens Industri läsa att en rapport från FN visade att mer än hälften av världens nettoförmögenheter kontrolleras av 2 procent av världens vuxna befolkning samtidigt som halva jordens befolkning delar på 1 procent. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att på grundval av detta inse att någonting måste vara fruktansvärt fel med vår värld.

Ni som inte håller med om detta kan strunta i nedanstående filmer. Till er andra säger jag bara kolla in länkarna och njut:

Länkar:
Everything is OK 1 Corporate Property

Länk: youtube.com

Everything is OK 2 - The Hunt for Terror

Länk: youtube.com

Everything is OK 3 Camden Stories

Länk: youtube.com


Everything is OK 4 Corporate Requiem

Länk: youtube.com

Everything is OK 5 - Child Soldiers

Länk: youtube.com

Bonus: Everything is OK on the Happy Carriage:

Länk: youtube.com

Nyckelord:
befolkning, budskap, development, människan, procent, samhället, skolan, system, systemet

Och visst, man kan argumentera för att väljarna hellre vill ha skattesänkningar än ökad välfärd. För ingen ska lura i mig att över 100 miljarder i olika skattesänkningar inte kommer att märkas på kvaliteten i välfärden i längden. Det går även att argumentera för att väljarna hellre röstar på en politik som leder till orättvisor. Där de som har arbete får mer på bekostnad av de som råkat bli sjuka, arbetslösa eller arbetat hela sitt liv och trott att de gjort sig förtjänta av en hygglig pension och lite vila. Men för de som argumenterar så finns der redan ett alternativ och det alternativet står de borgerliga för. Vi väljare är inte i behov av två alternativ som är så snarlika varandra att enda skillnaden är att det ena avvecklar välfärdsstaten lite långsammare. Vi förtjänar ett riktigt alternativ till den politik som nu förs. Tror man inte att ett sådant alternativ skulle ge röster? Bra, då har majoriteten talat och sagt att de önskar sig borgerlig politik och då ska vi också få det. Men låt åtminstone medborgarna bestämma. Ge oss alternativ att välja mellan.

Nu tror jag som tur är att ett riktigt alternativ faktiskt skulle ge fler röster och att om Socialdemokraterna anammar en sådan politik kommer de om ett år inte längre vara alternativet. Socialdemokraterna kommer sitta i regeringsställning och föra politiken samtidigt som borgarna kommer utgöra alternativet för de som inte gillar en utbyggd välfärdsstat. För ingen ska få mig att tro att majoriteten av väljarna gillar att friskolornas ägare kan tjäna pengar på barn och ungdomars skolgång, att färre lärare och färre undervisningstimmar ger klirr i kassan. Eller att vårdbolagens ägare tjänar pengar på sjuka. Inget kan få mig att tro att föräldrar och sjuka inte hellre såg att pengarna gick tillbaka till verksamheten, för att förbättra och utveckla den.

Jag tror inte heller att en majoritet av väljarna uppskattar de orättvisor som skapas när friskolor etablerar sig i relativt problemfria områden och på så sätt tjänar pengar på att ta hand om elever från studievana familjer. Det medan kommunala skolor med samma skolpeng per elev får ta hand om barn och ungdomar från studieovana miljöer och elever med stökig bakgrund eller som av andra orsaker behöver mer stöd i skolan. En segregering studieovana elever förlorar på och som studievana elever enligt forskning inte vinner något på. Att satsa på bred kunskap istället för segregerade skolor gynnar alla. Elitklasser och elitskolor, vilket friskolorna skapar, gynnar ingen.

Jag tror inte heller att särskilt många uppskattar Vårdval Stockholm. Ett system där sjukhusen tjänar på att behandla friska patienter och förlorar på att behandla sjuka. Att vårdbolagen kan ta ut vinst, finansierat med skattemedel, på att behandla människor som inte behöver vård är inte bara orättvist och ineffektivt, det är ett slöseri med skattepengar. Liksom den ökade administration som kommer att behövas för att patientsäkerheten inte ska sättas ur spel när läkare tjänar på att behandla sina patienter så snabbt som möjligt. När kvaliteten och bemötandet inte blir avgörandet, utan vinstintresset styr, kommer kostnaderna för vården att öka för skattebetalarna.

Varför skulle väljarna uppskatta de orättvisor Alliansen nu skapat? Vem tycker att det är bra att man straffas för att man råkat bli sjuk, arbetslös eller gått i pension efter att ha arbetat hela livet? A-kassereglerna är dessutom orättvisa och onödiga. Är arbetslösheten så hög som tio procent kan inte individen beskyllas för att denne är arbetslös. Satsar däremot regeringen på full sysselsättning är inte en hög a-kasseersättning ett problem. Det är istället en hjälp till de som behöver skola om sig eller söka nytt arbete. För hur lätt kan det vara att ägna sin energi åt att hitta ett nytt jobb när ekonomin just slagits sönder för att ersättningarna är låga och man måste kämpa för att kunna hålla hushållsekonomin flytande? Ingen tjänar på en sådan politik i längden. Skattesänkarpolitiken urholkar välfärden och är tillsammans med sänkningen av a-kasseersättningen till för att tvinga människor att ta jobb till lägre löner. Långsiktigt kommer detta, tillsammans med höjda fack- och a-kasseavgifter, leda till att skattesänkningen äts upp och människor får mindre i plånboken när egenfinansieringen för vården, skolan och omsorgen ökar i och med minskad statsbudget och minskad köpkraft.

Ett annat alternativ handlar inte bara om att ta tillbaka delar av det den borgerliga politiken raserat. Det handlar även om att skapa nya alternativ för framtiden. Förslag som att ge de anställda i den offentliga sektorn mer makt över sin arbetsplats. Det är de som är anställda inom vården, skolan och omsorgen som har bäst insyn i hur man kan förbättra, effektivisera och öka kvaliteten i dessa verksamheter. Inte privata entreprenörer som är ute efter vinst. Så snälla Mona Sahlin och snälla Socialdemokraterna, ge oss ett alternativ till den borgerliga politiken. Ge oss ett alternativ där vinsten i välfärdssektorn stannar i välfärdssektorn. Där vården, skolan och omsorgen utvecklas och förbättras, inte avvecklas och där ansvaret skjuts åt sidan och läggs på privata entreprenörer. Vill väljarna ha försämrad välfärd, öka orättvisorna, klyftorna och ojämlikheten har vi redan det borgerliga alternativet. Vi förtjänar ett annat alternativ. Ett solidariskt alternativ. Vare sig det är det alternativet som kommer att få flest röster valet 2010 eller inte.

Nyckelord:
jobb, Mona, partikongress, Sahlin, Socialdemokraterna

Bengt Nyman @ Flickr 

Utav de cirka 180 filmerna som presenterats i årets program så är det svårt att inte hitta någonting för alla. Efterlängtade comebacks, hypade premiärer, mästerregissörer och dina favoritskådespelare. Vad sägs om Francis Ford Coppola, Chan-wook Park, Mike Judge, Steven Soderbergh, Drew Barrymore, Jim Jarmusch, Wes Anderson, George Clooney, men listan är längre än så.

Årets Visionary Award har gått till fransmannen Luc Besson, som i sin repertoar uppvisar allt ifrån klassiker som "Det Stora Blå", "Nikita", "Leon" och "Fifth Element", till de mer Hollywood-orienterade "Taxi"- och "Transporter"-serierna. Med sin allmänt erkända bredd har denne regissör satt trenden för fransk film, och på så vis hjälpt filmer som "De Blodröda Floderna" och "Vargarnas Pakt" att se dagens ljus. På festivalen visas hans animerade ”Arthur and the Revenge of Maltazard”, den andra installationen i en trilogi.

Mer animerad film erbjuds i och med den väldigt omtalade Metropia, en svenskproducerad historia med ett dystopisk framtidssamhälle som sceneri. Vidare ses Wes Andersons första animerade film "Fantastic Mr. Fox", som garanterat bör få folk att röra på smilbanden. Apocalypse – The Time is Now heter årets spotlight-tema och filmen ”9” berättar om hur några trasdockor kämpar mot en fascistisk ondska i en post-apokalyptisk framtid. Vem har sagt att slutet på jordens existens måste vara ett tragiskt sådant? I ”Happy End” följer vi Robinson (Mathieu Amalric) i jakten på sitt livs drömkvinna, sex och kärlek väger tyngst medan bomber faller och sociala konventioner slås sönder.

Susan Sarandon har kammat hem den prestigefulla Lifetime Achievement Award. Detta kommer helt naturligt i och med oförglömliga rollporträtt i filmer som "Thelma & Louise" och "Dead Man Walking". På festivalen finns chansen att se henne presentera kultfilmen "Rocky Horror Picture Show", som dessutom kommer att visas på en filmduk gjord utav is.

Att Cormac McCarthys böcker är värda att göra film på fick vi bekräftat i och med ”No Country for Old Men”, på årets festival dyker nästa adaption upp, denna med namnet ”The Road”. Temat i filmen berör bland annat det moraliska dilemmat att låta ett barn födas in i en förlorad värld, återigen post-apokalyptiskt tema, med en hyllad Viggo Mortenson i huvudrollen.

Det är svårt att inte drunkna i överflöd när man försöker sålla fram vilka filmer man vill se på festivalen. Om det må vara mainstream-filmerna som dyker upp på bio längre fram i tiden, de asiatiska cinematografi-konstverken, undergångs-filmer, Latinamerikas bästa, animerat, indie, splatter, allting erbjuds förutom tid nog till att se alltihop.

Nyckelord:
clooney, coppola, filmfestivalen, jubileum, premiär

Filmfestivalens pressarkiv